Hi, hello, how are you?

This blog has certainly seen it's better days. To be honest I'm mostly here because I was curious to see if I remembered the login details. Spoiler - I did.

But these last few weeks, something has been nagging me, my fingers has been itching to write and my brain has been screaming for the chance to put words into sentences and sentences down on paper.

Or, you know, a computer screen.

Seeing your thoughts put down in words, trying to sort out the mess that's my thoughts, has been sounding more and more appealing. Because yeah, they're still a mess, that has not changed since the last time I visited this part of the internet. 

So maybe we'll give this another shot?

And maybe we'll do it in English since like, 85% of my friends are no longer based in Sweden nor have they ever been here. 

I guess only time will tell.

"Omg she's alive!"

Hade denna blogg fortfarande haft några besökare hade det kanske låtit så. Men när det ekar tomt ett halvår på en blogg som redan sett sina bästa dagar faller den snabbt i glömska. Och det är ungefär dit jag känner att jag håller på att falla också - in i dåtiden, det som varit, det som bleknar och glöms bort.

Känner att jag ligger så extremt efter. Ligger efter som inte jobbat lika länge som alla andra. Ligger efter som inte varit ute på långa resor med någon kompis. Ligger efter som inte börjat plugga. Ligger efter som inte har körkort, inte flyttat hemifrån, inte har partner. Och vad jag än gör, så kommer jag aldrig kunna ta igen det där försprånget alla andra fått medan jag stått still och trampat vatten för att inte sjunka djupare. Och det gör mig galen. Det går runt, runt, runt i huvudet på mig. Dag som natt.

Efterbliven.

Ful.

Meningslös.

Tråkig. Dum. Självcentrerad. Överflödig. Idiot.

Allt är som en jävla kamp för att få luft och jag vet inte ens om jag fortfarande vill ha den. 

Koncentrerar mig på att lära mig texten till Neck Deeps nya låt så jag slipper tänka på vilken dålig människa jag är. 

...but I think I love time the most when I'm with you.

Såg the Maine tre gånger till. Var skitkul och jag älskar det bandet av hela mitt hjärta. Aa och btw, John O'Callaghan kände igen mig redan första datumet och började snacka direkt om hur kul det var att se mig igen, no big deal. Se the Maine om ni någonsin får chansen, det bästa bandet som finns.

Har tänkt så många gånger att jag borde logga in här.

Att jag borde skriva något här.

Att jag borde skriva.

Men det tar stopp. Loggar in för att sedan stirra på de tomma vita fälten. Loggar ut. Skriver inget. Håller allt inne.

Ibland får jag grafiska bilder i huvudet av hur jag stoppar ner armen i halsen och drar ut alla inre organ. Får dessa bilder överallt, oavsett om jag sitter hemma eller står i tjotahejti och väntar på bussen. Hur jag tar tag i luftstrupen, drar och får med mig allt ut - lungor, hjärta, magsäck, njurar, allt däremellan. Tror den bilden till viss del kommer från när vi dissekerade ett får i trean och mer eller mindre gjorde exakt detta, men ibland är ångesten så stark att det enda som känns som om det skulle hjälpa är att just ta ut allt. Som om smärtan och illamåendet skulle gå över av att vädra innandömet eller något sådant. 

Klarar inte av att somna, huvudet rusar iväg så fort distraktionerna försvinner. Behöver bakgrundsljud eller filmer eller serier eller sysselsättning. Allt för att slippa bli yr av alla tankar som far omkring som en karusell därinne så fort rummet blir mörkt. Klarar sedan inte av att ta mig ur sängen på morgonen, då det är som om någon sitter på min bröstkorg och tynger ner mig. Ibland känns det som om en annan kraft inom mig trycker uppåt, försöker få bort tyngden och samtidigt försöker slita bröstet i stycken. Sängen känns som ett fängelse.

Efter order från Loppan satte jag mig i tisdags kväll ensam på en sten i skogen och lyssnade på musik. Var på ett sätt befriande för jag kom ut i skogen, något av det bästa jag vet, men samtidigt kändes det som om jag borde stannat hemma. Försökte få med mig någon, utan att lyckas. Kände och känner mig så innerligt ensam. Känner mig avskärmad från allt och alla. Samtidigt blir jag så extremt stressad vid sociala interaktioner, hur människor lägger ord i min mun, inte lyssnar på vad jag faktiskt säger, hur minsta lilla ändring i stämningen i mitt huvud är detsamma som jordens undergång. Att träffa folk jag kallar vänner gör mig mer ledsen än glad.

Fick en kommentar för några veckor sen som verkligen fastnat hos mig. ”Du är… snäll”. Vet att det förmodligen var menat som något positivt men ju mer jag tänkt på det så har det skavt. Är det vad som definierar mig? Att jag är snäll? Är det därför jag så många gånger blivit totalt överkörd, för att jag är snäll och ändå kommer ställa upp när det behövs? För jag tycker ändå jag kan vara en rätt bra vän. Kan säkerligen vara en skitdålig vän också, vilket förmodligen är anledningen till att alla mina relationer alltid slutar på det sätt de gör, men jag vill inte vara ”den snälle”. Jag vill vara den vännen som man inte enbart hör av sig till för att prata ut för att jag kommer ställa upp, vill vara den vännen som man hör av sig till när man vill göra något kul också. Vill få meddelanden med sådant som fått folk att tänka på mig. Vill att folk faktiskt ska höra av sig och inte bara tänka på det i förbifarten men sedan bedöma det som för tidskrävande. Vill betyda något. Vill vara prioritet för någon.

Har inga framtidsvisioner och blickar alldeles för lätt bakåt. Försöker att inte gå vilse i nostalgin för vet att inget någonsin är så bra som man minns det (förutom Arizona, undantaget som bekräftar regeln) men det är så svårt. Saknar hur allt var. Vet inte vad jag ska göra om två dagar, än mindre i höst och det får mig att må så dåligt. För trots att alla säger att det är mitt val så lägger de i nästa sekund en kommentar om hur det blir i höst när jag pluggar. Jag vet inte om jag pluggar i höst. Vill inte börja plugga och misslyckas med det också. Jag kunde fan inte ens lyckas med konceptet sabbatsår. Har inga framtidsvisioner för helt ärligt, jag trodde inte jag skulle leva såhär länge.

Är så jävla rädd för att bli ensam för om jag inte är prioriterad nu, hur blir det då när alla går vidare och jag står kvar?

Samtidigt kan jag inte svara på varför jag mår som jag mår. Jag vet verkligen inte vad som är felet. Vad som är källan. Och då är det tydligen inte värt att ses som ett problem, då är det bara jag som måste rycka upp mig, tänka mer positivt, göra något om dagarna. Men de dagar jag jobbat och de dagar jag träffat folk gör ingenting bättre. De gör bara att det också rinner tårar ner för kinderna när rummet blivit mörkt. Förlåt att jag inte har någon traumatisk upplevelse som jag kan skylla allt på, som kan gett upphov till det konstanta illamåendet och som kan ses som källan till allt ont. Jag känner mig bara tung, orolig och ledsen inombords.

Jag vet att jag bara har mig själv att skylla. Men det här suger ändå.

Hej! Long time, no see. Har egentligen inte så mycket mer på hjärtat än att mitt andra favoritband kommit tillbaka från de döda med buller och brak och en sjukt dansvänlig låt. Så det kan ju vara lite trevligt för er att veta. Hayley Williams är för övrigt den coolaste människan som gått på denna jord, Taylor York räddade ensam hela musikindustrin, Zac Farro är tillbaka i bandet igen (och har jävligt vita tänder) och Paramore ska ut på turné i sommar. Är så jävla taggad.