Det är ju bara alla hjärtans dag en gång om året...

En kväll när jag egentligen skulle sova fastnade jag framför YouTube och the Maine tag-videos. Kände att jag själv också ville göra en men då jag inte är särskilt intresserad av att snacka med en kamera och sen genomlida pinan i att höra min egen röst och se mitt eget fejs medan jag klipper ihop den så gjorde jag det skriftlig istället. Och på svenska. För det är så jag rullar. Så ja, prepare för 3000 ord tjatande om the Maine, bara för att jag kan. Let's go.

När och hur började du gilla the Maine?
Antar att detta gäller ”gilla” som i gilla musiken men började faktiskt gilla dem som personer långt innan musiken föll mig i smaken. Jag satt framför datorn en kväll tidigt på våren 2011 när jag fick något plötsligt ryck att ”nej, nu ska jag fan hitta ett till favoritband för snart har jag nog lyssnat sönder panic”, så jag började titta på bandlogocollage på weheartit haha. Då dök the Maines namn upp flertalet gånger men det fångade väl inte mitt intresse, registrerade mest att det fanns ett band med det namnet och gick sen och lade mig. Dagarna efteråt fanns helt plötsligt det bandnamnet överallt och de var omöjliga att slippa undan. Struntade dock fortsatt i att lyssna på dem men fortsatte även jakten genom bandlogocollagen efter det där gömda guldkornet. När de dök upp för tusende gången så bestämde jag mig för att kanske ge de en chans, jag hade ju ändå hört överlag gott om dem och det fanns ju den där specifika the Maine-gifen som jag såg hela tiden och som jag var nyfiken på varifrån den kom. Så öppnade en flik för YouTube, skrev in ”the maine” och tryckte på första förslaget som kom upp. ”Into Your Arms”. Klippet började och min första tanke var ”åh haha det är ju härifrån den där gifen kommer, flyt att jag hittade det direkt, nu ser vi vad det är för nåt”. Min andra tanke var ”sångaren är fett söt men fan vad sminkad han är………..”. Min tredje tanke var ”fyfan vad det här är B”. Och sen började jag skratta och kunde inte sluta. Tror jag klarade mig genom halva andra versen innan jag stängde av. Jag kunde för mitt liv inte förstå varför alla sa att detta var ett bra band. Det där var ju så otroligt dåligt! Försökte mig på att se Everything I Ask For-videon också men gav upp efter 20 sekunder. Bestämde där och då att även om sångaren var det fagraste jag skådat var inte detta band något för mig och något vars musik i största möjliga grad bör undvikas. Så jag började gå omvägar kring dem för att slippa höra. Snappade ändå upp fakta om medlemmarna på vägen och tyckte att bandet i sig verkade vara väldigt fint, bara att musiken inte var min smak alls. Och så fortsatte det tills en kväll, tidig vår 2012, när musikvideon till en låt vid namn Misery helt plötsligt började dyka upp i mina rekommendationer på YouTube. Gång på gång på gång. Men jag vägrade trycka för the Maine sög ju i min värld. Men så var det en gång när jag tryckte på klippet under innan sidan laddat färdigt, sidan sköt ner och jag råkade istället klicka på Misery. Panik panik panik. Slängde mig på tillbakapilen och lyckades trycka på rätt klipp och gick vidare med mitt liv. Men några dagar senare hände det igen, jag tryckte på klippet under innan sidan laddat färdigt, sidan sköt ner och jag råkade istället klicka på Misery. Panik panik panik. Slängde mig på tillbakapilen, försökte trycka på rätt klipp, jag tryckte på klippet under innan sidan laddat färdigt, sidan sköt ner och jag råkade istället klicka på Misery. Igen. Och någonstans här gav jag upp och lät latheten vinna för orkade inte gå tillbaka en gång till. Tänkte tanken att ”det kanske är ett tecken” och helt ärligt. Den tredje och sista felklickningen är det bästa jag gjort. Jag blev kär direkt. Förstod genuint inte att det var samma band. Pausade till och med videon för att googla om de hade bytt sångare. Det hade de inte. Fortsatte se och blev bara så extremt full av lycka. Lyssnade på låten på repeat hela den kvällen och natten, uppkopplad på högtalarna och med den blå displayen på stereon som enda ljuskälla i rummet. Var helt och hållet övertygad att jag hade hittat det största guldkornet i mannaminne. Smsade Carro och skrev att jag precis hittat världens bästa låt men sa aldrig vilken. Den var liksom för bra för att dela. Kändes som om jag hade hittat en saknad pusselbit och helt plötsligt fått en liten klarare bild. Sov knappt den natten. Dagen efter i skolan väntade jag bara på att få gå hem så jag skulle kunna lyssna på resten av albumet och se om det var något att ha. Sprang hem, laddade ner det, lyssnade. Det var första gången jag hörde Pioneer. Och det seriöst förändrade mitt liv. Världen blev en lite ljusare, färggladare och bättre plats. Det var som att hitta något du inte visste att du saknade och helt plötsligt vara hel igen. Blev så in i helvete överväldigad av så många känslor och blev nog seriöst lite kär i det där albumet för det var så bra. Laddade ner resten av diskografin utan att ens bry mig om ifall den var bra eller inte och sen lyssnade jag inte på något annat på flera veckor. Började så småningom att se intervjuer och insåg att dessa fem gossar var några av de finaste bandmedlemmar jag någonsin stött på och jag blev frälst på nolltid, från att ha gått omvägar kring dem för att slippa deras musik haha. Så ja, jävligt långt och omständligt svar men så kan det gå.

Vilken är din favoritlåt av the Maine?
Aka den omöjliga frågan. Har tänkt fett mycket på det här tbh för det är lite halvkomplicerat. Min favorite song of all time by any artist är Identify, men hur flum det än må låta så är det inte min favoritlåt av the Maine. Pioneer är liksom något som är större än the Maine och har därför fått sin egen lilla kategori. Trots det så är nog min favoritlåt av the Maine Like We Did (Window’s Down), som är från just Pioneer. Det är alltid den jag har spelat först när jag visat the Maine för folk för att jag tycker om den och jag vet att många andra skulle kunna gilla den. Jag hade den som ringsignal hur länge som helst och hade problem med att jag sket i att svara för att istället få höra låten. Vill inte ens veta hur många gånger jag lyssnat på den. Den är helt otrolig att höra live för får en sån lycklig känsla i magen bara av att höra introt. Så tror den är min favorit. Vanilla står dock också högt i kurs. Och We All Roll Along. Och Diet Soda Society. Och When I’m at Home. Vi säger att det är min topp 5 innan jag raddar upp halva diskografin och så går vi vidare istället.

Vilket är ditt favoritalbum eller EP av the Maine?
PIONEER! Jag kan verkligen inte förklara vad det albumet betyder för mig och hur det får mig att känna. Tror faktiskt inte att någonting annat i mitt liv kommit som en lika stor smäll på käften och ändrat allt för mig. Det var verkligen som att hitta något man inte visste att man saknade. De 62 minuterna av ord och toner betyder mer för mig än vad jag själv förstår och jag skulle inte gillat the Maine utan detta album (det skulle förmodligen inte ens finnas ett the Maine utan detta album, hemsk tanke) så definitivt Pioneer. Nu blev jag emo. Älskar det albumet.

   FUN FACT: var helt övertygad om att det var Jared på omslaget i början men fattade inte hur han kunde se så annorlunda ut i videos haha.

Har du någon favoritmerch från the Maine?
Har egentligen lite för många tröjor men The Maine har ca världens skönaste och mest prisvärda merch så allt jag äger är fett najs. Min crewneck som jag köpte på the 8123 UK tour är dock i en liga för sig. DEN ÄR SÅ SKÖN, vill aldrig ha på mig något annat egentligen. Gillar även ”fry your brain with the maine”-tröjan väldigt mycket.

Har du någonsin sett the Maine live och hur var det i såna fall? Om du har sett dem flera gånger, vilken var din favorit och varför?
Jag har sett dem live fyra gånger och ska snart se dem en femte. Känns helt surrealistiskt. Fatta att jag brukade se Anthem For A Dying Breed för att det var det närmsta jag kom att se dem live. Att välja en favorit är nästintill omöjligt, vet dock att London-spelningen inte är med i toppstriden haha. Mådde så äckligt den dagen, de var otroliga men jag ville mest gå hem. Första gången jag såg dem hade dock en speciell magi, hade väntat så länge på att det skulle ske, hade stressat så mycket över att det inte skulle bli så bra som jag hoppades och jag var så nervös. Så ba, var det bättre än vad jag någonsin kunnat tro. Och de var så snälla när man träffade dem och jag fick verkligen känslan av att de var genuint glada att se mig, framförallt Jared och John. Kommer seriöst aldrig att glömma den kvällen och hur jag satt på en trottoar i Nottingham kl 02 och storgrät av lycka. 8123 fest var ju dock en jävligt mäktig upplevelse också på så många plan, både det faktum att jag fick höra Pioneer live och stå längst fram på deras 10-årsspelning men också det att jag gjorde det ensam i maddafakkin’ Arizona. Det att jag knappt kan välja en favorit säger väl rätt mycket om hur bra de är live, se dem om ni någonsin får chansen. Den ena spelningen är aldrig den andra lik. Hyser dock extra kärlek till både Nottingham och the fest för där avslutade de sina set med We'll All Be... och det är ca bästa sättet man kan avsluta en spelning på.

Äger du några av the Maines album på vinyl?
Yes, I do! Äger Pioneer, den rosa samt den självlysande pressen av American Candy, Daytrotter Sessions och den vita pressen av Stay Up, Get Down (ville verkligen ha den blå men jag överlever). Most likely tillkommer den lila versionen av lovely little lonely också, annars kommer jag bli lätt irriterad på mina föräldrar eftersom de inte vill säga om de förbeställt åt mig eller inte (albumet släpps vid min födelsedag så det skulle vara i present i såna fall). Håller tummarna för att de någon gång gör fler kopior av Forever Halloween också för I need it.

   Kan lika gärna radda upp mina cd-skivor när vi ändå håller på – jag har The Way We Talk, Cant’ Stop, Won’t Stop, Black & White, Pioneer, Pioneer & the Good Love, Forever Halloween, Forever Halloween Deluxe, Imaginary Numbers, American Candy, 15:00 EPn samt Covers EPn. Och Anthem For a Dying Breed om den räknas. Och förhoppningsvis snart lovely little lonely även här hehe.

Vad är din favoritsak som the Maine gjort för sina fans?
VAR BÖRJAR VI ENS? Men helt ärligt, bara det faktum att de är så down to earth och faktiskt tar tid till att träffa så många fans som de gör är så otroligt fint. De har gratis meet & greets efter varje spelning på varje turné. Det är ingenting de är skyldiga att göra, man betalar för att se dem spela musik och efter att spelningen är över har musikerna egentligen inga som helst skyldigheter att fortsätta kvällen men the Maine gör det ändå. Varje jävla gång. For free. Och det är rätt fint. Man känner liksom att man som fan betyder något. De startar samtal som rullar, ställer frågor, behandlar en som en gammal bekant även om de egentligen inte alls vet vem du är. De interagerar ständigt med oss, genom att hänga, tweeta, ha meet-ups. De är bara genuint bra människor och definitionen av drömrelationen mellan band och fans. Sen så är den där lilla gratisturnén över hela USA också en rätt najs grej de gjort. Hösten 2015 gav de sig ut på the Free For All Tour, som precis som namnet antyder var gratis för alla. De betalade alltså själva för att få spela, medan folk fick se dem helt gratis. Som ett sätt att säga tack till de som spenderat sina pengar på dem men även ett sätt att ge de som inte tidigare haft råd möjligheten att se dem. För det är också en grej som är så fin med detta band, de pressar alltid priserna så att de ska vara så låga som möjligt. Min biljett i Nottingham, när de headlineade, kostade £12. Det är galet billigt. De hade precis en festival med 12 akter och massa aktiviteter i 4 dagar som kostade $25-$30 beroende på när man köpte biljett. De vill liksom göra sig själva så lättåtkomliga som möjligt för alla som stöttar dem, och det att det är helt naturligt för dem är nog min absoluta favoritsak med detta band.

Vilken är din favoritlyric av the Maine?
Ok, detta var den omöjliga frågan. Det finns så många, jag avgudar Johns förmåga med ord. Men kanske att det är någon rad eller två från (Un)Lost. ”With my eyes closed this feels like home” har stått ut för mig sen första gången jag hörde låten och får mig alltid att känna some type of way. Men ”I’m not looking to be found, just want to feel unlost” kan ju vara en av de bästa textraderna någonsin skrivna för den är så applicerbar på hur jag så ofta känner och ger en sån trygghet. ”And for the first time, I feel less alone and for the first time, I can call this home” från We'll All Be... är också i topp, liksom resten av låten. Kommer bara på fler och fler favoritlyrics (host andra versen i Kennedy Curse host sista delen av Like We Did (When We Were Lost) host sticket i Am I Pretty? host typ hela Vanilla host) men dessa tre är for sure med i toppen. Denna fråga fick väl inget direkt svar men den var verkligen skitsvår så nöj er.

Ett minne, som du inte nämnt än, som får dig att le.
PAT OCH KENNEDY EFTER PIONEERSPELNINGEN. De var SÅ glada att se mig. Pat frågade varifrån jag kom och när jag svarade Sverige så sken han verkligen upp och ba ”Aaaah that was you! That’s so cool!” och började prata och jag var den enda som på de 10 minuterna han hunnit vara ute faktiskt fick ha en full on konversation med honom och inte blev bortputtad av vakten direkt. Han hade så ont i foten stackarn men kände verkligen att han blev glad av att se mig. Och Kennedy slutade seriöst aldrig att krama mig, han höll om mig konstant från sekunden jag kom till stunden jag gick. Ibland lösgjorde han greppet lite så han kunde prata med mig mer face to face men sen kramade han mig igen haha. Han stod liksom med armen om mig även när han pratade med andra hahah. Alltså åh, kände mig bara så uppskattad, tack Tori för att du skrek upp till dem att jag var svensk.

Vilken låt skulle du vilja att the Maine gjorde en cover på?
De kan seriöst göra en cover på vad som helst och still kill it men helt ärligt? One Direction. Spelar ingen roll vad, bara något One Direction. Vore najs. Men skulle också vara kul att se hur typ Lush Life av Zara Larsson blev i the Maine-tappning.

Vad betyder 8123 för dig?
Jag har inte fått massa vänner via the Maine. 8123 känns inte som min förlängda familj. 8123 känns stundvis bara som en stor tävling om vem som lagt mest pengar på bandet eller varit otrevlig mot John flest gånger. Men efter 8123 fest har jag ändå lite fattat vad som är grejen med dessa fyra siffror. Jag åkte helt ensam till andra sidan jorden, till ett ställe där jag aldrig någonsin varit innan, men jag kände mig ändå hemma. De två första dagarna var jag livrädd på kvällarna, men dag tre såg jag the Maine och träffade folk i kön som genast tog mig till sig och hängde med mig. Och redan samma kväll kände jag mig mer trygg när jag mitt i natten tog bussen tillbaka mot hotellet. Dagen efter kom folk fram till mig, skrek ”YOU’RE HERE!” och slängde sig om halsen om mig som om de aldrig hade sett något bättre. Stod hela dagen omringad av främlingar men hade the time of my life till musik jag älskar. På väg hem till hotellet den kvällen stannade jag i en random korsning och pratade med en snubbe jag aldrig träffat innan i 20 minuter och kände mig fortfarande trygg. Dagen efter det sa jag hejdå till någon som trots att vi egentligen inte kände varandra var genuint ledsen att se mig gå. Och det var så fint. 8123 kanske inte betyder allt för mig men det betyder mycket. Jag har aldrig känt mig så fri, säker i mig själv, till freds, lugn, trygg och hemma som jag gjorde under min tid i Arizona under och efter 8123 fest. Får samma känsla när jag ser the Maine på scen. Allt känns bara så rätt när man ser dem. Som om inga av dina problem betyder något. Så det är nog det 8123 betyder för mig. Känslan av att vara lugn och till freds med sig själv och att känna sig hemma i situationer och platser man aldrig tidigare besökt, tack vare musik och människorna som skapat den. Och det är en rätt fin känsla asså. Att resa 19 timmar för att klättra upp i ett kontorsgarage i Tempe, Arizona och stirra på fyra siffror på en vägg var 100 % värt det. Allt för att få se var det hela började, för att se var roten till trygghet finns. 8123 betyder som sagt inte allt, men gu vad jag inte vill leva ett liv utan dessa fyra till synes helt ordinära siffror.

The Maine är verkligen det bästa jag vet och jag inser att det inte är rimligt i vissas ögon. Men de får mig att känna mig lite mer hemma i mitt eget skinn och det är jag evigt tacksam för. Tagga allt som komma skall.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hi, hello, how are you?This blog has certainly seen it's better days. To be honest I'm mostly here because I was curious to see if I remembered the login details. Spoiler - I did.   But these last few weeks, something has been nagging me, my fing...

"Omg she's alive!"   Hade denna blogg fortfarande haft några besökare hade det kanske låtit så. Men när det ekar tomt ett halvår på en blogg som redan sett sina bästa dagar faller den snabbt i glömska. Och det är ungefär dit jag känner att jag hå...

Koncentrerar mig på att lära mig texten till Neck Deeps nya låt så jag slipper tänka på vilken dålig människa jag är.  ...

...but I think I love time the most when I'm with you. Såg the Maine tre gånger till. Var skitkul och jag älskar det bandet av hela mitt hjärta. Aa och btw, John O'Callaghan kände igen mig redan första datumet och började snacka direkt om hur ku...

Har tänkt så många gånger att jag borde logga in här. Att jag borde skriva något här. Att jag borde skriva. Men det tar stopp. Loggar in för att sedan stirra på de tomma vita fälten. Loggar ut. Skriver inget. Håller allt inne.   Ibland får ...