Djupt skoltoapepp - Från att jag såg YMAS 9/3 - En laktosfri glasstrut - Hur jag ser ut pga sömnbrist - John O'Callaghan bcuz why the hell not

Denna vecka har jag haft 5 prov, ångest, pms, sömnbrist och en allmän känsla av att vara ensam.

Har även spenderat mycket tid på fel sida av stan och spelat in film för ett grupparbete i skolan, vilket varit kul och vilket var anledningen till inköpet av den laktosfria glassen, och skrikit Boulevard of Broken Dreams medan jag haft kinden tryckt mot min grafis liggandes på bordet.

Ska inte ljuga och säga att jag mår ok för jag mår verkligen piss. Känner mig oduglig och ständigt ensam och det enda positiva som skett är väl att jag blev godkänd på tisdagens fysikprov (JAAA!!!). Men har ju tagit mig igenom sådana här perioder innan så klarar det nog igen.

Idag fyller Jared Monaco från the Maine 26 år. Det är trevligt. De har dessutom spelat in en ny live DVD under den akustiska turnén och mina känslor kan sammanfattas med ett hell yeah. Är så pepp på att få ett releasedatum för the Maine akustiskt är den renaste formen av perfektion.

Jag ångrar lite att jag aldrig tog mig tiden att lyssna in mig på Blitz Kids innan All Time Low förra månaden för de är faktiskt relativt bra. Skulle ju varit kul att kunna sjunga med i någon låt... jaja de kanske kommer tillbaka. Och då kanske jag lyckas fånga en trummpinne på riktigt, inte bara får den i huvudet och att nån sliter den ur handen på mig...

Det sjuka är att när jag säger att

"The Maine är anledningen till att jag fortfarande fungerar, om än knappt"

så är jag 150% uppriktig.

The Maine är anledningen till att jag fortfarande fungerar, om än knappt.

Kände att "woe, jag vill göra en såndär lista" so here we go!

Asgammal bild på mitt rum, det ser inte ut såhär längre...

Tio saker jag vill göra inom de kommande 20 åren:

✧ Lyckas ta studenten.

✦ Bo utomlands.

✧ Träffa en trevlig pöjk som även tycker att jag är trevlig.

✦ Komma på vad jag vill bli i livet och helst uppnå det...

✧ Se the Maine live många gånger, lika så All Time Low hehe.

✦ Träffa samt tacka dessa nio gossar.

✧ RESA!!! Vill åka till Australien, Nya Zeeland, Arizona, Skottland, återbesöka Prag och London osv.

✦ Flytta till en trevlig villa med den där pöjken.

✧ Åka på roadtrip med roligt folk och bra musik.

✦ Bilda familj.

Nio saker folk (kanske) inte visste om mig:

✧ Jag har tinnitus.

✦ Jag tycker händer är äckliga men fötter är det värsta jag vet. Tycker illa om de även på bild alltså BLÄ!

✧ Gnu är typ mitt favoritord?

✦ Jag blir ofta besatt av mer eller mindre udda djur och skrattar åt dem i timmar.

✧ Om jag blir arg, så blir jag jävligt arg. Blir dock oftast bara irriterad...

✦ Jag prenumererade på Bamse i 13 år men OBS jag har småsyskon.

✧ Jag blir retad för min ögonbryns-fetisch men i dont care i luv it.

✦ Just'e, jag har en ögonbryn- och näsfetisch! Probably för att jag är självupptagen och gillar dessa aspekter mest vad gällande mitt utseende, men come on alla gillar ju i alla fall snygga ögonbryn.

✧ Mitt tålamod är inte särskilt bra.

Åtta saker min drömkille skulle vara/ha:

✦ Han ska vara längre än mig, mellan 180-190 cm kanske?

✧ Gröna eller bruna ögon som man kan drunkna i hoho.

✦ Fin näsa och markerade ögonbryn (vad annars?).

✧ Intellektuell och ha humor.

✦ Fint leende och ett gulligt smittande skratt.

✧ Kramas bra.

✦ Ha en sån där röst som man kan lyssna på i resten av sitt liv utan problem.

✧ Så i princip vara John Cornelius O'Callaghan V.

Sju saker jag vill göra i sommar:

✦ Stanna uppe en hel natt med någon rolig person.

✧ Gå på festival igen.

✦ Spendera mycket tid med fina personer.

✧ Ha många grillkvällar.

✦ Åka på äventyr utan päronen.

✧ Titta på film på en brygga på kvällen.

✦ Fly landet.

Sex saker jag ofta tänker på:

✧ Framtiden.

✦ Att jag suger på allt jag tar mig för och att folk säkert bara står ut med mig för att vara snälla.

✧ Det förflutna.

✦ Band och bandmedlemmar.

✧ Kärlek (tonårsflicka, duh).

✦ Att jag är bra som jag är.

Fem sätt att få mig att skratta/le:

✧ Skicka en bild på ett intressant djur eller be mig om hjälp att döpa en get i Afrika (Alexander William Bocky Geti Getson kommer för alltid finnas i mitt hjärta).

✦ Låt mig lyssna på Full Frontal.

✧ Skratta roligt.

✦ Börja skriksjung/stäm in när jag gör det.

✧ Var, eller åtminstone verka, intresserad när jag pratar om mina favoritband hoho. Folk anar inte hur glad jag blir av det.

Aw denna tog/laddade jag upp 2011 :')

Fyra kändisar jag tycker är snygga:

✦ JOHN CORNELIUS O'CALLAGHAN V!!!!!

✧ Alexander Gaskarth.

✦ Hayley Williams.

✧ Unge Johnny Depp.

Tre filmtips:

✦ Nowhere Boy

✧ 10 Things I Hate About You

✦ The Perks of Being a Wallflower

Två bra bloggar:

✧ Hennes.

✦ Läser typ inga fler så eh min favvotumblr?

En sak jag aldrig skulle kunna göra:

✧ Sluta geeka musik.

Detta var la trevligt, det gör vi igen någon gång!

Jo jag såg ju då mitt favoritband All Time Low live för andra gången i mitt liv den artonde februari tvåtusenfjorton.

Minns inte så mycket egentligen; hela kvällen är ett diffust moln av känslor och att det gått 10 dagar sedan det inträffade gör inte minnet bättre. Men ska sammanfatta allt mycket snabbt och mycket fint och påminna mig själv om många känslor ouioui.

Efter att ha lyckats byta labtid i skolan så var jag framme vid fryshuset vid 13.30 Insläppet var 18.30 och förbandet förväntades börja vid 19.30 Många timmars väntan alltså. Men behövde inte sitta där själv alltför länge för efter en liten stund kom E och M och satte sig med mig. Var mycket kul att äntligen få träffa dem då jag inte gjort det innan :) en stund senare kom även Livia för att hjälpa mig leta efter bandet och åh jag gillar henne för hon är snäll.

Så vi gick till turnébussen men insåg att de tydligen var inne i arenan så vi gick in och kollade på soundcheck genom en glasruta. Alltså mina favvoböjs var där på andra sidan?? Så sjukt. Men sen kom det några sjukt odiskreta fangirls och började skrika och ta kort på Rian genom glaset och eh då kom en vakt och tvingade alla att gå. Jag och Livia hann dock smita innan hehehehe.

Så vi bestämde oss för att gå in på toa då man brukar höra allt väldigt bra därifrån so we did. Och där upptäckte vi att dörren från tjejtoaletten in till arenan, rummet där hela All Time Low befann sig, var olåst. HÖR NI VAD JAG SÄGER?! Olåst. Så vi kunde både se och höra soundcheck

Då gick jag och Livia till turnébussen igen och väntade på att gubbarna skulle bege sig ut mot taxin för att åka till bengans. Och så ba kom dem. Alla fyra. Minns inte mycket mer än glädje och gråten i halsen, minns att Jack vinkade och att Alex sa något om sina solglasögon haha. Men alltså ni förstår inte, höll på att börja gråta av det lilla. De är mina hjältar for real och nu hade de sagt något riktat mot endast mig och typ 10 pers till. Åh. Hehehe.

Ajja köandet fortsatte och Livia drog iväg på sitt m&g. Dock var hon snäll nog att ta med sig min kopia av It's Longer Now så jag fick den ändå signerad iiih. Ajja köade med E och M och deras friendos och det var allmänt najs, väntan började lida mot sitt slut och det var snart insläpp.

Men vid insläppet började det gå fel, för allt var kaos. Har aldrig varit med om ett sådant oorganiserat insläpp, det var kaos och tror folk ramlade? Men vi kom till slut in ändå och fick våra platser. I mitten av mitten. Pga allt kaos hade en massa personer som varit på signeringen lyckats tränga sig in före och jag skulle ljuga om jag påstod att jag kände något annat än besvikelse just då. Ville inte mer. Inte bråvalla all over. Fuckfuckfuck. Men trängde mig fram till Livia vid barriären, fick min skiva och gick tillbaka till E och M. Kändes liite bättre. Och väntan fortsatte.

Sen kom förbandet, Blitz Kids. Tror de var helt ok, minns inte riktigt. Vad jag däremot minns är att det var så otroligt trångt just där jag stod, mitten av mitten suger. Har aldrig varit på en så svettig spelning förr, det var helt sjukt och ibland stod man där med ansiktet tryckt mot ryggen på hen framför en. Det sög och jag var så otroligt jävla besviken. Blev bortträngd från M och E och stod där ensam. Fick trummisens trumpinne i huvudet, den studsade ner i handen och sen slet tjejen bakom mig den ur min hand. Kul. Kände mig bara besviken, ville ju fan se dem denna gång. Men medan Blitz Kids fortsatte spela så blev jag mer och mer puttad åt höger, mot Zacks sida av scenen. Orkade inte ens kriga för min plats liksom. Gav upp.

Men sen tog förbandet slut, nya väntan uppstod. För snart skulle DE komma. All Time Low. Men liksom förra gången var jag inte ens peppad. Var besviken då alla omkring mig pratade om den där jävla signeringen och hur amazing det varit. Var besviken då alla framför mig var långa som höghus och att jag stod på åttonde raden. Var besviken för att jag inte stod med någon jag kände. Var besviken helt enkelt.

Men i samma stund som de klev ut på scenen släppte en del av det. Det kändes lite bättre. Jag stod nära, det gjorde jag ju faktiskt trots allt och åh det var fint. Stod mellan Alex och Zack, så nära min favoritmänniska och så nära en annan man av stor betydelse för mig. Så det blev bra.

Någon gång under första halvan av det underbara 24-låtarssetet lyckades jag dessutom bli framputtad. I slutet, eller redan vid Therapy, så var jag vid barriären jag med. Alltså allt löste sig så otroligt fint. Jag mådde så bra under tiden de spelade. Log och skrek med i alla rader, alla ord, alla toner i alla låtar. Förutom under Stay Awake dock, för då öppnade någon min väska så min jacka, mössa och vantar försvann. Fick panik. Missade hela jävla låten men lyckades i princip förtränga att alla mina ägodelar plus 800 kr kontant och bankkort var borta. Och resten av setet var ren perfektion. Hade gråtit så jädra mycket om det inte vore för att jag hade vätskebrist.

Slogs flera gånger av hur nära Alex jag var. Kunde knappt slita blicken ifrån honom men tvingade mig själv att kolla upp på Zack också vilket inte var så svårt som det kanske lät nu. Jag älskar detta band så otroligt mycket att ni inte anar det. Allt blev så otroligt fint tillslut och jag hade "knappt" mobilen uppe utan njöt bara av att vara där och kunna skrika mig hes till mina favoriter. Allting löste sig och blev helt perfekt.

När det var slut sprang jag runt som en yr höna i jakten efter mina ägodelar. Hade minst sagt panik när jag inte hittade min jacka. Men fann den tillslut och i samma veva hittade jag även Livia. Vi beslutade oss för att skita i merchen pga aslång kö och ärligt talat behövde jag komma ut i friska luften och bort från klaustrofobiska folkmassor så jag tror det var rätt val.

Därute så sprang vi till turnébussen och väntade. Efter ett tag kom medlemmarna i Blitz Kids ut men jag ignorerade dem, var fast besluten att i alla fall få skymten av någon av medlemmarna i All Time Low igen. Efter ett tag kom E och M också dit så väntade vi tillsammans. Och då hände det...

Jack Barakat kom smygande. Kändes helt surrealistiskt. Han kom fram till stängslet och började signa saker, men nån skit trängde sig in framför mig. Så kom aldrig riktigt nära, var på andra raden ugh. Men han är så jävla fin, han trotsade fryshuset och kom ut och sa hej till fansen trots förbudet. Han signade min tröja som jag målat inför bråvalla och tydligen så har jag en bild med honom haha? Jag och E lyckades nämligen komma med på M's selfie med honom haha :') Men sen behövde han gå och han var typ världens gulligaste och gosh kan inte ens börja beskriva varför Jack är en av världens bästa människor för den listan skulle bli alldeles för lång.

Men sen tog jag farväl av E och M, Livia strax därefter och iiih. Sen skulle även jag hem.

Men ni förstår inte. Denna kväll, även om den är ett diffust moln av känslor, var helt asdfghjkl perfekt. Underbar. Jag stod så otroligt nära mina favoriter, jag träffade en av dem och jag har träffat så många underbara personer tack vare dem. Jag är nöjd med att ha valt att köa vid konserten, en signering hade inte levt upp till detta.

Jag vill bara tacka alla som var inblandade i denna kväll. Ni gjorde mig så lycklig. Min ångest har gått ner så kraftigt efter detta (om det håller i sig mycket längre vet jag dock inte...) och detta är i princip enda gången jag inte haft post-concert depression. Det finns inget jag direkt vill ändra på. Så tacktacktack för att ni var med och skapade denna underbara känsla för mig. Jag älskar er och jag älskar All Time Low.♥

...and they better be back before 2017 as they said.

All I ever wanted was a part of you that I couldn't break,
a piece of you that I couldn't take apart, but we're in pieces now,
and all you ever wanted was a part of me that I couldn't fake,
I never made it easy to shape my heart, but it's not beating now,
I have to let you down

~ Gammal bild från Bråvalla ~

Har så mycket att säga, så mycket att berätta. Men är alldeles för trött för det.

Men vill bara slänga in att det nu är sportlov, klarade första etapen av andra terminen.

Jag såg denna vecka mitt absoluta favoritband live en andra gång.

Jag har spenderat tid med så många fina personer.

Och jag mår faktiskt ganska bra för en gång skull. Känner mig inte alls så miserabel just nu.

Och det är väldigt, väldigt gött.

Återkommer med berättelser från kvällen då jag återsåg mina hjältar asap.

Men ville bara slänga in att livet är helt ok just nu.

I feel like shit thanks to all time low

your favorite band is supposed to make you happy

not cause you anxiety and stomach aches.

Jag. Mår. Så. Sjukt. Jävla. Piss. Tack. Vare. Dessa. Grabbar. HELVETE ALLTSÅ.

Jag har två val.
- Köa till konsert och förmodligen få en asbra plats och få den där perfekta konserten jag bara drömt om hittills

eller

- Köa till signering, få säga hej till alla medlemmar med deras uppmärksamhet riktad mot just MIG och få en skiva signerad. Men då får jag förmodligen en pissplats på konserten.

Valet borde väl kanske vara givet. Träffa dem över konsertplats. Men nu råkar det vara så att valet inte är givet, för båda betyder så pass mycket för mig. Självklart vill jag ju säga hej till dem men på en signering så blir det ju verkligen inte särskilt mycket mer. De kanske inte ens kollar upp mot mig liksom. Det är ett bord emellan oss och jag kommer förmodligen inte ens få en kram. Men jag skulle få stå extremt nära dem och jag skulle faktiskt få byta ett eller två ord med dem samt få en signerad skiva.
Men grejen är att jag bara ser hur bråvalla upprepas igen och igen. Hur jag får en bajsplats och inte ens ser hela bandet på konserten. Så därför vill jag egentligen köa till konserten.

Men om jag får den där skitgrymma platsen, ser allt, ser alla, får en perfekt konsertupplevelse men inte får träffa bandet kommer jag för evigt att hata mig själv. För jag hade chansen att träffa dem, men jag tog den inte. Jag missade den. Hoppet att de kommer ut efteråt finns ju självklart men hur jävla stort är det egentligen? Är det ens värt att chansa? Och det skulle i så fall bli jättesent och egentligen så får jag inte stanna så länge, och tänk om jag då väntar och så kommer de inte ens ut. Vill ha en grym konsertupplevelse men måste få träffa dem. Så därför vill jag egentligen köa till signeringen.

Och därför mår jag piss, för jag kan verkligen inte avgöra vilket av alternativen jag ska köra på och det äter upp mig inifrån. Shitpissfuckcuntcocksuckermotherfuckertitsfartturd
andtwat vad dåligt jag mår över detta. Snälla någon, hjälp mig...

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja.

Twenty One Pilots är perfekta. Egentligen så behöver jag inte säga mer men ska skriva ned händelser från den underbara kvällen ändå.

Siri och Linnéa kom och mötte mig vid min skola runt fyra-tiden och sen gick vi tillsammans mot bussen vi skulle ta till Fryshuset. På vägen såg vi något så underbart som en reklamaffisch för just Twenty One Pilots konsert senare på kvällen och fangirl som jag är ville jag ha den. MEN vågade inte rycka ner den. Så vi stod där ett bra tag medan jag velade fram och tillbaka, men drog tillslut bort två av fyra tejpbitar. Till saken hör att precis bredvid oss sitter en uteliggare och när han hör vad vi gör säger han något (för mig och Linnéa) helt obegripligt. Så vi fegar ur men står ändå kvar ett tag och som den goda själ hon är så ger Linnéa uteliggaren 6 kronor. Då säger han återigen något vi inte fattar men eftersom Siri kan allt så översatte hon åt oss att "han undrar om vi vill ha affischen" och vi typ skrattar awkward. Men då reser han sig upp, sliter ner affischen och ger den till oss. Så Linnéa i princip mutade en uteliggare att dra ner affichen åt oss :'D det var extremt kul OCH jag fick en TOP-affisch på köpet så score.

Men men, efter att ha käkat osv så var vi på plats vid ca 17.35, alltså 45 minuter innan instläppet. Jag fick nummer 36 i kön... alltså det var på tok för lite folk där! Folk hade inte den blekaste aning om vad de skulle gå miste om. Men men insläppet kom, vi lämnade in jackorna och velade vid merchen. Tillslut köpte jag en t-shirt och sen gick vi in där de skulle spela och lyckades hitta relativt bra platser. Peppade som fan, sen kom förbandet. Ett svenskt band vid namn Pixie Carnation, de var helt ok men var så förväntansfull över Twenty One Pilots så egentligen brydde jag mig inte. Efter vad som kändes som en evighet gick förbandet av scenen och det var återigen dags för spänd förväntansfull väntan. För snart skulle de stå där, Tyler Joseph och Joshua Dun. Medlemmarna i ett av mina top-trefavoritband. Twenty One Pilots.

Och så kom de upp på scen och det var en explosion av glädje, ljus och underbart bra musik. De var så sjukt jävla bra live, videosarna jag fick gör dem inte rättvisa! De var så otroligt bra på så många fler sätt än musikaliskt, de var så bra med publiken och de involverade säkerhetsvakterna och jag typ kärade ner mig totalt i Tyler för han är ca gulligaste människan ever. Han berättade om sin tröja och att den var det första han någonsin köpt online och så frågade han om säkerhetsvakten tyckte om den och sen frågade han den andra säkerhetsvakten om han tyckte om hans ben och alltså han är så gulligt awkward men "awkward is okay" som Tyler flera gånger sa. De spelade typ alla låtar jag älskar mest av dem och alltså ALLT var perfekt. Jag var så lycklig, för första gången på hur länge som helst så glömde jag allt som får mig att må dåligt, det fanns inga bekymmer, bara jag, ett muntert folkhav och Tyler och Josh. Jag var så lycklig och ville aldrig att det skulle ta slut. Vill föralltid stå där framför en sprallig Tyler och en Josh som nästan slår sönder trumkitet. Men tyvärr så tog det så småningom slut...

MEN Tyler stod ca en halvmeter ifrån mitt ansikte under Holding On To You och jag fick en jättefin film på hans skrev så jag har kollat på den snutten ca 7000000 gånger och drömt mig tillbaks. Och den fick en hel del notes på tumblr så HAHAH.

Ajjah när det var slut så köpte jag en keps med TOP loggan på också, för kunde inte bestämma mig innan om jag ville ha den eller inte men såg det som ett tecken när den fanns kvar efteråt.

Har inte så mycket mer att säga egentligen. Allt var perfekt in i minsta detalj och jag saknar känslan av bekymmerslöshet och Tyler Joseph framför ögonen på mig. Tror inte de kommer tillbaka på ett bra tag i och med att de inte är så jättestora här, men jag såg Twenty One Pilots live första gången de var i Sverige vilket är något av det bästa jag gjort. Detta hade jag inte trott när jag lyssnade på Guns For Hands för första gången i sommras. Men nu har jag sett dem och det var den absolut bästa konserten hittills i mitt liv.

"Jag ska bara filma favoritlåtarna" Oj filmade typ snuttar ur 50% av låtarna för alla äger.

Jag älskar denna tid av året, alla roliga alla hjärtansdag-kort är meningen med livet.

Livet går runt, om än knappt.

Borde verkligen uppdatera här bättre eller skriva dagbok men har varken tid eller ork för något av det. Minns inte vad som har hänt sen sist, det är ett stort virrvarv av skolångest, skratt och åttiotalsmusik, lite mer skolångest och tedrickande. Och sengångare.

Men lever just nu på allt peppande inför mello och Sherlock på lördag och freaking TWENTY ONE PILOTS på tisdag tillsammans med Siri och Linnéa. SKA BLI SÅ KUUUUL!! Liksom Twenty One Pilots?! Lyssna på dem nu om ni inte redan hört dem.

Nu är det den första februari. Om 3 dagar ser jag Twenty One Pilots, om 17 dagar ser jag All Time Low, om 36 dagar ser jag You Me At Six och om 67 dagar så fyller jag år. Nu håller vi alla fingrar och tår vi har för att detta ska gå bra och att allt ovanstående (och gärna allt övrigt) blir riktigt awesome, ok?

The Maine är fortfarande min drog och Johnoboy är min livslycka. Dock har detta band fuckat upp min musikstil helt och hållet och istället för att vara en normal 16-åring och lyssna på One Direction och Avicii så sitter jag här och lyssnar på Marquee Moon av Television (bandet/albumet på Patricks tröja där uppe hihi) på repeat bara för att mina Arizona-pöjks tipsat om dem. Den låten är 11 minuter lång. Gillar dock Television men kom igen, vad gör jag egentligen? #hipster4lajf #xoxogossipgirl

Men är pisstrött så ska sova nu, härrå!