J: "Du kommer göra min dag när du skickar det julkortet. Det kommer i och för sig vara julafton så det borde vara mycket svårare att göra min dag men det kommer göra min dag."

Bild 1: bästa jullåten ever Bild 2: Mitt julkort förra året Bild 3: Mitt julkort iår

Jag är en person som är mycket för traditioner. Jag gillar när jag vet hur saker och ting går till, i vilken ordning händelserna sker och så vidare. På något sätt är det för mig en garanti över att det kommer bli en bra stämning. Klart vissa stunder blir mer magiska än andra men i alla fall. Det är som det ska vara liksom.

     Men sen så finns det ju de gånger som traditionerna bryts. Idag är en sådan gång för hela min familj är sjuk så vi kan inte fira jul med släkten som vi brukar. Kanske en töntig sak att vara besviken över men jag känner verkligen för att helt hoppa över julen iår. Jag har länge kännt för att skippa julen men igår när jag klätt granen, pyntat lite här och där i huset samt sett julkalendern kände jag att jag behöver det här. Jag behöver den där fina traditionen med lussebullsbak, Kalle Anka, paketöppning i timmar där jag ligger utslagen och uttråkad under granen och sjunger. Hur hela släkten hjälper till med maten, äter den och sedan i matkoma tar sig ut ur köket. Hur man mitt i natten äter ris à la malta och kollar på vilken dålig julfilm man nu lyckats hitta på tv. Man bara har det mysigt helt enkelt.

     Först så sprack traditionen i lördags på släktjulbordet. Det blev bara kaos, underströk mer och mer att detta år varit piss. Så jag ville verkligen ha den där sagolika julaftonen. Men nej. Så nu ska jag tröstäta Lindorkulor och kolla på Elf.

God jul mvh en nybliven muslim.

Har haft Visions på repeat hela dagen för att lindra den paralyserande ångest jag haft och har.

Har en dag kvar innan jullov men ser inte hur jag ska lyckas ta mig igenom den. Det gör jag verkligen inte. Har sån ångest vad jag än ska göra nu för tiden så ligger mest i sängen och försöker sova samt lyssnar på fin musik. Sover knappt om nätterna, blir maximalt fem timmar per natt, och att jag fungerar som en zombie gör inte situationen bättre.

Sen att jag börjat få mina ångest/panik attacker in public gör mig så väldigt rädd. Får dem i skolan, på stan, på bussen nu också. Idag fick jag en på pendeln på vägen tillbaka till skolan för att se på Djäknespelet. Började gråta pga paniken mitt på pendeln och herre gud jag vet inte vad jag ska göra eller vart jag ska ta vägen. Enda gångerna jag faktiskt mår hyfsat bra är när jag får vara med mina vänner men jag kan ju inte vara med dem jämt. Och en lycka som bygger på en personlig bekräftelse från andra personer är ju inte direkt stabil....

Tack för att du gjort dagen lite lättare.♥

Klockan är väldigt sent men jag KAN INTE låta bli att skriva ett sånt här inlägg. He deserves it.

Den 14 december 1987 föddes en liten pojke någonstans i Storbritannien. Denna pojke kom att växa upp och bli mannen, myten, legenden som håller mig vid hyfsad mental hälsa. Min största förebild, världens bästa människa med världens bästa ögonbryn. Han har kommit till att bli en av de viktigaste personerna i mitt liv, utan att veta om det.

Så nu ska jag återigen förklara min kärlek till denna man, för idag den fjortonde december tvåtusentretton fyller Alexander William Gaskarth 26 år.

Till skillnad från förra året så har jag inte ett inlägg klart i huvudet. Jag har inte heller en lista på varför denna man är så bra som han är. Så jag ska bara skriva från hjärtat, ta tillvara på tankarna som finns där inne och försöka författa dem.

Till att börja med vill jag bara påminna om att adressen 'gaskarthseyebrows' leder till denna blogg. Funderar på att byta tillbaka till det namnet hmm...

Att försöka beskriva med ord hur mycket Alex betyder för mig och allt han har gjort för mig känns så löjligt. Det går inte. Hjärnan kan inte formulera sig och fingrarna vill inte lyda. Han har gjort så mycket mer för mig än vad jag till och med vill erkänna för mig själv. Det är nästintill omöjligt att förstå. För har ni någon person i ert liv som vad som än händer gör er glad? Får er att le med tårar strömmande ner för kinderna? Får er att skratta fast det gör så ofantligt ont? Som trots att den inte befinner sig i närheten, trots att den inte går att kontakta, alltid finns där? För i mitt liv så är Alex denna person.

När jag hör hans röst fylls jag av ett sådant lugn. När jag haft en panikångestattack så är det bästa som finns att få lägga sig på sängen i ett mörkt rum med Alex's röst i öronen. Känslan av att inget annat existerar än du och Alex. Magen knyter sig av känslan som uppstår när han sjunger sig till mitt hjärta och gör allt lite bättre. Magen knyts av kärleken jag känner till honom och magen knyts för att jag är så otroligt stolt över honom. Han gör mig glad när jag är ledsen, han gör mig ännu gladare när jag är glad och han betyder bara så otroligt mycket för mig. Jag tror inte ni förstår hur jag känner bara jag hör hans röst, för er är det bara vilken röst som helst men för mig är det Rösten med stort r. De där stämbanden man alltid kan räkna med liksom.

Lite udda när man tänker tillbaka på det hela. Hur jag bara bestämde mig att "nu ska jag hitta ett nytt favoritband", googlade fram något och att detta band nu är en av anledningarna till att jag fortfarande fungerar. För hela bandet betyder så mycket för mig, bandet består inte bara av Alex men han betyder faktiskt något extra. För denna man är något speciellt. Har aldrig sett en så genuint snäll och underbar människa, som alltid kämpar för det som betyder något för honom och alltid har ett leende på läpparna i slutändan. Han vet vilken makt han sitter på, vilken stor inverkan har har på så många människor men han gör något bra av det. Försöker alltid hjälpa till ifall han kan, kämpar för det som han håller nära hjärtat, gör sina misstag men han fortsätter vara stark och förgylla dagarna för så många människor. För jag tror att en av anledningarna till att Alexander William Gaskarth kommit så nära inpå mitt hjärta är att trots alla stordåd han uträttar så känns han mänsklig. Han har sina fel och brister precis som oss. Han har alltid känts verklig, som en vanlig person som du och jag. Bara lite mer fantastisk. Känslan jag fick när han klev ut på scen när jag såg All Time Low i somras var så otrolig. Jag kämpade verkligen för att inte börja gråta, allt var så overkligt. Trots att det var kaos just då, trots att jag var så otroligt jävla sur och besviken så stod min favoritmänniska i hela vida världen där framför mig. Han som så många gånger räddat mig från mig själv, han som betyder mest och han som jag älskar så ofantligt. Han stod där framför mig på riktigt och jag ville bara sjunka ihop och gråta, ta in det och förstå det. Men jag kämpade emot och skrek med i Lost In Stereo istället. Trots att jag mådde dåligt. För han gör mig alltid lite gladare.

Vet att det låter så otroligt löjligt, men jag tänker ofta på Alex som 'min favoritperson i världen'. Det har bara blivit hans smeknamn i mina tankar. Men han är ju faktiskt en av mina favoritpersoner i världen för att han alltid finns där. Han är en vanlig människa med brister, och just detta är det som gör honom så perfekt. Jag vet inte hur jag ska beskriva eller motivera det men han är verkligen det. Min favoritperson i världen. Han är min hjälte utan mantel.

Dock har detta år tärt på min relation till honom och All Time Low i huvud taget. Efter en jobbig sommar så har jag knappt kunnat lyssna på dem eller kunnat se intervjuer då All Time Low, det heligaste och gladaste jag haft, förknippats med något negativt. Så de har knappt hjälpt vid paniken och ångesten. Men härom dagen slog det mig åter hur mycket de betyder för mig, hur mycket Alex betyder för mig. Så jag spammade Siri med gifar och bilder och kärleksförklaringar:

"Grejen med ATL har alltid varit att de gör mig glad när allt är piss, de finns alltid där och är liksom min better reality. Jag vet ärligt inte hur många gånger de räddat mig från mig själv och då framför allt Alex. För den mannen är perfekt i mina ögon. Inte perfekt som i "majgadd jag vill gifta mig med honom" men han är ändå perfekt, för han gör mig glad. Allt med honom gör mig glad. Men sen bråvalla har ATL tvärtom gjort mig ledsen, för att de påmint mig om alla negativa upplevelser och det har varit jätte jobbigt för jag har mått väldigt dåligt och behövt dem. Har inte kunnat se intervjuer eller nåt så har saknat de ofantligt. MEN IDAG SÅ BA BOOM ÅTERKOM MIN KÄRLEK TILL ALEX UTAN MINSTA LILLA NEGATIVITET OCH ÅÅÅH JAG ÄR GLAD!!! De är liksom som ens vänner, trots att man inte känner dem. De gör mig glad. Och det betyder mycket."

Har väl egentligen inte sagt något nytt eller viktigt. Vet inte ens varför jag har försökt förklara mina känslor gentemot denna man. Ni förstår inte hur mycket Alex betyder för mig för jag förstår det knappt själv. Men bara det att han finns där ute någonstans och gör det som gör honom glad ger mig hopp. Så egentligen vill jag bara tacka honom för att han får mig att le. Han har förändrat så många personers liv, bara genom att vara den han är. Han är en underbar person som lärt mig att jag alltid ska vara mig själv och skita i allt annat. Dessutom är han den enda som förstår min kärlek gentemot mitt favoritband, som även råkar vara bandet han spelar i. Han ger mig styrkan att fortsätta kämpa och rentav fortsätta framåt. Och han påminner mig ständig om att jag inte är ensam i detta. Jag kan inte tacka honom nog för allt han gjort för mig, men kan inte heller vara mer uppspelt över den dag då jag faktiskt kommer få chansen. För dem kommer komma, en vacker dag så kommer den det.

Så grattis till Alexander William Gaskarth.

En man som är skälet till att så många människor världen över fortfarande lever.

En man som kan stoppa tårar och ångest, och istället skapa leenden och skratt.

En man som gör världen till en bättre plats för tusentals människor.

En man som får oss att känna oss som hans familj, inte hans fans.

En man som är ett levande bevis på att hjältar existerar i verkligheten.

En man som så många gånger talat om för oss och visat oss att det är okej att vara sig själv, att det är okej att inte alltid vara okej, att det är okej att gå sin egen väg och skita i vad folk runtomkring tycker.

En man som i mina ögon är perfekt.

Jag älskar dig, din idiot.♥

I've learned to loathe these goddamn visions

but I just can't wait to fall back to sleep

Livet är piss men Vic Fuentes har sagt att allt kommer bli okej och Tony Perry har stått 3 meter ifrån mig och skrikit det så jag håller ut.

Konserten i torsdags var bra.

Mötte upp Livia vid tvärbanan efter att jag slutat skolan och sen gick vi och köa tillsammans, vilket faktiskt var väldigt trevligt. Kallt men trevligt. Fast först gick vi till turnébussarna men vakterna blev skitsura på oss eh. Och medan hennes vänner höll våra platser sprang vi in på toa för att värma oss shit toaletterna låg vägg i vägg med scenen sÅ VI BARA STOD DÄR OCH LYSSNADE PÅ PIERCE THE VEILS SOUNDCHECK!!! Haha vi blev så lyckliga och stod kvar en bra stund för herre vad bra man hörde dem och shit vad bra de var.

Väntan i kön blev lite lättare med den kunskapen och när vi väl kom in så bara sprang vi upp för alla trappor. Och trots att vi var på plats nummer 334 i kön så kom vi längst fram wiho! Vi valde dock att ställa oss mot kanten av scen för vi orkade inte det värsta trycket.

Men som sagt; Pierce the Veil var andra bandet ut och eftersom det var dem vi kom för så blev vi så jävla lyckliga när de kom. Bäst var dem. Så grymma. Ville lägga mig i fosterställning på golvet och gråta över grymheten. Och ju längre de spelade, desto längre mot mitten av scenen kom vi och fortfarande på front row platser så wiiie. Fotade dock inte så mycket, var upptagen med att skrika med men har i alla fall en fin bild! De spelade Hold On Till May och jag filmade så jag kan nu när som helst lyssna på när Vic sjunger "darling you'll be okay" för mig. OCH TONY PERRY ÄR TYP VÄRLDENS GULLIGASTE MÄNNISKA NÄR HAN LER, CHEESES! Alltså åh allt var så bra.

Efter det behövde dock Livia och jag skiljas för jag ville stå kvar där framme ett tag och hon orkade inte trycket. Sen skulle hon även ha körkortsteoriprov morgonen efter så hon var ändå tvungen att gå men eh. Det var väldigt trevligt att träffa henne, det sa vi att vi skulle göra igen. Bring Me The Horizon var dock inte alls lika bra som förra gången, tyckte de hade en mycket tråkigare spelning denna gång. Det kändes som om de inte riktigt brydde sig typ? Sen att de hade i princip samma setlist men hade tagit bort en av mina favoritlåtar för att lägga till en jag knappt gillar gjorde det inte bättre. Blev dessutom helt jävla mosad och i kombination med vätskebrist så började jag må illa och fick huvudvärk så wey BMTH var denna gång inte det roligaste. Men står man front row så är det nästan värt det.

OCH JAG SKA SE ALL TIME LOW IGEN WOOOOH har biljett och allt ju *sparkle emoji*

Men igår var en intressant dag. Mådde så jävla dåligt i skolan, jag vet verkligen inte hur jag ska göra med den. Jag förstår ju inte ett skit i matten och fysiken så hur i helvete ska jag kunna gå natur??? Jag tror nämligen jag blivit underkänd i fysiken också nu hahaha skjut mig. Vill inte gå kvar, vill inte byta, vill inte hoppa av. Så jag vet verkligen ut eller in.

Men i alla fall. Träffade Lisa på centralen vid fem och så hittade vi Johanna och Anna på pendeln och så åkte vi alla hem till Ida och lärde känna varandra lite bättre. Åt middag, sjukligt med godis och popcorn. Och spelade spel haha, vild fredagskväll a la naturare. Men vi körde singstar vilket jag velat göra hur länge som helst och det var skitkul så ska inte klaga.

Men i alla fall, sen mot midnatt började deeptalket och vi delade väl lite personliga saker med varandra och det var fint för när jag sagt mitt så svarade alla med att slänga sig på mig i en stor gruppkram. Alla fyra på en gång, jag började nästan gråta för åh tänk att folk man känt en sådan kort tid faktiskt kan bry sig?? Sen sprand vi omkring i snön med våra tygskor och gled ned för alla backar vi såg och sen åkte jag, Anna och Johanna hem. Fast eftersom jag bor mobbat var jag tvungen att lämna dem vid centralen... fast ärligt talat var inte hemresan så jobbig för det finns folk som faktiskt bryr sig om mig. Det känns bra, både att de förstår mig bättre nu och att jag har fått ta del deras jobbiga erfarenheter och nu kan förstå de lite bättre.

Långt konstigt inlägg men så kan det vara. Jag skulle egentligen räkna matte just nu men jag förstår ingenting, bryter ihop på grund av det och mamma är inte hemma och kan hjälpa mig. Så skrev ned fina upplevelser istället, härrå.

Idag hade jag en riktig flummdag i skolan, gjorde inte ett piss. Idrotten gick åt till att bura in G och sedan se honom förvandla buren till en "helvetesgrotta". Det var kul.

Träffade även svampbob. Vi åt, sjöng, fick henne att skratta som en säl med astma, lyssnade på klassisk musik/stråk musik, pratade om min död och hon försökte twerka ståendes i en säng. Detta beskriver vår relation ganska bra. Ganska tragiskt kanske men så kan det va.

Imorgon ska jag se Pierce the Veil och Bring Me The Horizon.

Pratade nyss i telefon med hon som jag ska gå med. Känner endast henne från tumblr men har de senaste 24 timmarna gått helt utanför min comfortzone och både addat en random på facebook samt gett ut mitt nummer på internet. What's happening to me?! Long story short så bor vi tydligen på typ samma ställe, världen är så otroligt liten. Men hon verkade trevlig, så morgondagen ska bli väldigt kul! :)

På fredag ska jaG KÖPA BILJETT TILL ALL TIME LOW, HELL FUCKING YEAH!!! Sen ska jag ha filmkväll med några från klassen #vågavägrakillergamefesten och jag tror även det kommer bli trevligt.

Och i helgen så ska jag plugga matte och franska. Tur att jag verkar ha tre roliga dygn på raken framför mig som kompensation...

Att sitta på en plint och sjunga med till Håkan med vänner är den perfekta idrottslektionen.

SNÄLLA LÅT MIG GÅ

PLZPLZPLZ

Gråter. Skriker. Spyr.