Har haft en produktiv natt hittills:

• Har stämt möte först med Dreamis och sen med Svampbob imorgon.
• Svarat på alla meddelanden i min askbox som inte är från Dreamis hehe.
• Börjat sortera kläderna i min garderob.
• Stämt träff med Lopplo, Siri och Linnéa på torsdag.
• Stämt träff med en person jag aldrig träffat förut. På onsdag. Vi har kommenterat varandras bloggar/pratat på tumblr i över 2 år och då jag ska börja på samma skola som henne på måndag så tyckte vi att det var dags att träffas nu.
• Gjort en ny asful design.

Så ok, detta är inte det snyggaste jag åstakommit men jag gjorde min header i freaking paint och word. Ja, ni läste rätt; word. Eftersom denna dator är helt efterbliven och inte kan hantera redigeringsprogram. Men lyckades få med alla fyra favoritbanden (1. All Time Low + The Maine 2. Paramore 3. Twenty One Pilots) samt de arktiska aporna på ett hörn tillsammans med en You Me At Six publik. Och en liten men seduktiv Jack Barakat. Så helt olidlig är den väl inte?

Men kände att jag bara behöve en ljusare design. Har haft den förra sen typ oktober 2012 så ja. Jag mår så mycket bättre nu än vad jag gjorde då, så vill ha ljusare färger. Så nu är både min tumblr och blogg ljusare och därmed gladare och beskriver mitt sinneslag bättre eh.

Var på grönan i söndags med Camilla, Emelie, Fredrik och Martin. Vi var 5 av de 17000 som faktiskt kom in. Tyckte dock att 30 Seconds to Mars var mycket bättre än Tenacious D, men ja. Förstår varför fler kom i söndags ändå. De fick stänga insläppet vid 17-tiden och det var folk som försökte simma in och ja. Mer fulla och ohederliga personer på plats, vilket särskilt Emelie kan vittna om. Kaos. Men kul ändå, man kom ju i alla fall ut.

Åh de är så bra! Lyssnar på dem hela tiden. Har inte lyssnat på The Maine på flera dagar. Inte All Time Low heller. Bara Twenty One Pilots. Vill sätta mig i ett hörn och gråta, så bra är dem.♥

Men ja. Nu ska jag gå och lägga mig för måste vara hemma hos dreamis vid tio imorgon för att hinna allt. Och sen är det bara att förbereda sig mentalt inför onsdag. Jag är nervös.

HEJDÅ!

Känner för att blogga, det känns som att det var länge sen. Det är det i och för sig inte men i alla fall. Ligger på mage i min säng och kan knappt skriva i denna ställning men nu kör vi la på ändå.

Sen jag skrev sist har John O'Callaghan fyllt 25 (värt att nämna), jag var hos Svampbob i söndags, jag kollade nästan hela första säsongen av How I Met Your Mother i måndags pga lathet efter att ha bidragit till omläggning av taket.

I tisdags träffade jag min rödhåriga kompanjon Siri. Vi gick omkring i stan i 3.5 timmar, åt lunch i en timme och så satt vi på ett berg i en timme. Och köpte mjukglass i kungsträdgården och satt där yttligare en timme. Det var trevligt mhmm.

I onsdags så gjorde jag inget särskilt tror jag? Minns inte... Lyssnade på Twenty One Pilots hela dagen. Och såg om Nowhere Boy för det var ett år sen sist och herre gud var jag älskar den filmen! Aaron Johnson innan han gifte sig som huvudrollsinnehavare. Mycket och relativt bra musik. En fin story. En av mina favoritfilmer.

I torsdags så var jag hemma hos Loppan/Lollo/Lovisa/Lopplo tillsammans med Siri. Vi lagade lunch, snackade skit, skrattade tills vi grät, bakade kladdkaka som kan ha varit den kladdigaste jag någonsin ätit trots att vi hade den inne i ugnen för länge och kollade på en film med Aaron Johnson. Har fått en liten crush på honom igen suck. Roligast var dock när Lopplo sa "pusspuss" till en telefonförsäljare, la på och blev helt förfärad. Hennes ögon blev stora som tefat haha. Sen gick vi en dryg timmes promenad i regnet innan jag cyklade hem i spöregn. Skitungen Siri fick skjuts. Jag var en aning avis.

Idag har jag först städat kök, vardagsrum och hall. Duktig jag är va? Sen cyklade jag hem till Loppan igen, vi dansade till The Imperial March från Star Wars och sen kom Eric. Vi åt kanelbullar och drack mjölk som småbarn och pratade om allt möjligt. Sen diskuterade vi Loppans rädsla för unibrows och gick till en park. Sen gick vi och köpte godis åt Loppan och gick omkring ett tag innan vi tröttnade och skildes åt. Det var dock en trevligt eftermiddag/kväll.

Ikväll började jag grovröja mitt rum. Hela min garderob ligger nu på golvet och skrivbordet i mitt rum. Imorgon (idag) ska jag eventuellt träffa Svampbob och på söndag ska jag på grönan för att se Tenacious D. Kommer vara smockat och jag kommer bli klaustrifobisk blä. Men är pepp ändå! Jack Black liksooooooom. Coolt ju.

Nästa vecka är sista sommarlovsveckan och folk kommer vara hemma igen. Få se vad jag hittar på då.. ska i alla fall provåka sträckan till min blivande skola för att förbereda mig mentalt haha! Jag ska börja gymnasiet... shit.

Jag vet inte om ni känner till detta, men jag gillar ett band som heter The Maine. Förra veckan släppte de en GRATIS live ep som jag lyssnade mycket på. Just nu ligger jag under min ljusslinga och lyssnar jag på deras senaste fullängdsalbum dock; Forever Halloween. Det är finfint.

Men här kommer en blandning av det jag lyssnat på mest de senaste dagarna wiho.

Nu ska jag vara så cool att jag lyssnar på The Maine tills jag somnar. Antar att vi hörs snart men tills dess - adios amigos!

Vill vara kreativ men vet inte hur man gör. Så istället sitter jag där lyssnandes på the Maine, klottrar till låttexter och leker asfilosofisk. Avundas kreativa människor, vill vara som er.

Jag tror aldrig ni kommer att förstå kärleken jag känner för detta band.♥

Jag minns så tydligt hur jag satt där och tänkte att "ok the maine har jag hört mycket bra om, ska nog kolla upp dem nu". Sökte på youtube och tryckte på första klippet som kom upp, Into your Arms. Minns hur jag tänkte "wow det är den där videon med gifen jag ser hela tiden", "hmm sångaren är söt men extremt översminkad" och hur jag snart grät av skratt. Det var ju så extremt B, tråkigt och dåligt. Hur kunde folk lyssna på det där???? Undvek deras låtar i nästan ett år. Hade inget emot själva bandet som personer men gud vad jag inte avundades dem som musiker.

Och så släpptes Pioneer.

Jag hade en extrem musikbrist vid tillfället och efter att Misery kommit upp som förslag så många gånger tryckte jag på det där förbenade klippet och blev helt förstummad. Var det verkligen samma band? Hade de verkligen inte bytt sångare? Blev helt förtrollad av förändringen och lyssnade på Misery i högtalarna hela natten lång. Kollade på videon och vart ännu mer fast. Messade Dreamis att jag hittat världens näst bästa låt och bara log. Log och lyssnade.

I skolan dagen efter kände jag mig sjukt seg men lycklig. Svävade som på moln, bara för att jag funnit en låt jag gillade. Gick hem, lyssnade igenom hela Pioneer och i princip grät av lycka. De var ju så extremt begåvade och bra och allmänt bäst.

Laddade ner alla deras låtar samma eftermiddag.

Minns hur jag hela våren/försommaren 2012 vigde mitt liv åt att lyssna på the maine, titta på klipp med the maine och inte yppa ett ord om the maine. De var så perfekta att de var mina, ingen annans. Speciellt inte folk som kände mig, och som så många gånger tidigare klagat på min musikstil. De skulle aldrig få klaga på the maine. Minns hur jag gick hem ensam en dag, balanserandes på en trottoarkant och lyssnandes på Every Road. Tänkte att "såhär ska livet vara". Bra musik och en lycklig känsla i maggropen.

Och trots att det är nästan ett och ett halvt år sen jag gav the maine en andra chans, så känner jag fortfarande så. Jag har bra musik och en lycklig känsla i maggropen. The Maine är så mycket mer än ett band. Så mycket mer än fem gossar från Arizona.

Så mycket mer än vad första ögonkastet avslöjar.

The Maine är musikalisk perfektion.

Trots att de bara funnits sedan 2007 har de gjort en större musikalisk resa än många andra band gör på flera decenier. De växer och mognar något enormt musikaliskt, men omfamnar sitt förflutna med värme. De skriver vad de känner för och står för det fullt ut. De är helt oberoende och kämpar verkligen för sin musik, till sista not. De är stolta över vad de åstakommer och tillåter sig själva att experimentera. Tillåter sig själva att växa.

Och vad ni än säger så kan ni inte annat än medge att de är några av de finaste människorna på denna jord. Efter varje show, vare sig de får för arangören eller inte, så stannar de kvar för att träffa fans som kommit till showen. Varenda gång. De bryr sig om sina fans så enormt mycket.

De tar sig tiden att göra alla dessa tour updates, studio updates osv för att aldrig förlora kontakten med fansen. De låter i princip aldrig deras YouTube konto vara ouppdaterat mer än 1-2 veckor. De släpper gratislåtar. De har livestreams på twitter. De chattar med sina fans, de har q&a's, Pat och Garret svarar på frågor på deras tumblr-konton osv. De låter aldrig fansen bli för avlägsna. De behandlar oss som vänner.

Och de kämpar för oss.

De kämpar för att deras musik ska nå oss. För utan fansen, skulle de aldrig existera och de gör verkligen allt i sin makt för att bevisa hur tacksamma de är.

Jag vet egentligen inte var jag vill komma med detta, förutom att The Maine är så mycket mer än ett band för mig. Jag skulle inte kalla dem mina förebilder och hjältar som med All Time Low, men de är så mycket mer än vad ord kan beskriva.

De är lycka.

De är vad som fått mig att må så mycket bättre så många dagar.

De är vad som fått mig att le genom smärtan och sorgen så många gånger.

De är dem som har format mitt liv de senaste dryga året.

Och hur jag än försöker, så kommer jag aldrig ens kunna börja beskriva hur ofantligt mycket de betyder för mig. Hur lycklig jag blir i hela kroppen när jag trycker play på klipp som det i detta inlägg. Hur mycket de betyder.

Ord är inte tillräkligt.♥

♥ John O'Callaghan ll Jared Monaco ll Kennedy Brock ll Pat Kirch ll Garrett Nickelsen ♥

The Maine Ⓜ

Tjo.

Svampbob har nu lämnat mig ensam här i Nice. Hon är hemma i sin egna säng. Det är inte jag.

Började trevligt med att vi "glömde" att hämta henne på flygplatsen, men sen blev det nog bättre? Har under dessa 6 dagar när hon närvarat varit i Monaco, !!KLAPPAT HAJAR!!, varit på stranden, sett coola fyrverkerier i Cannes, gått i mörker och sprungit hem av "rädsla" kl 22, varit inne i Nice, varit på stranden igen och bränt mig samt fått solexem för gingerpigment suger, ätit glass samt lite till.

Har varit trevligt att för en gångs skull fått socialisera sig lite under den månad jag är i Nice... även om jag fattar om hon vill bryta kontakten efter att ha bott med min familj i en knapp vecka.

De är inte överredigerade, jag lade på ETT lager ok hej.

Imörgon är förövrigt min sista dag här för på lördag ska jag sätta mig i bilen heeeeeeem. Lycka. Jag saknar min säng och min vägg. När jag kommer hem ska jag först lägga mig i min säng och sova för jag sover inte bra någon annanstans, och tänk då att vara bortrest lika länge som jag. Hemskt. Alltid trött. Även om det är kul att vara borta också. Men saknar min säng :((((((

Efter att jag har sovit ska jag göra om min vägg en aning också för jag vill ha ett till citat på den. Och sätta upp fler bilder än de två affischer och bilden som finns på den lilla ytan innan mitt fönster. ÅÅÅH jag saknar mitt rum :((((

Men jaja. Imorgon fyller min kusin år så vi ska fira honom och packa. Och sova. Och lyssna på musik. Good times. Btw följ min tumblr för jag är så mycket mer aktiv där, även om jag inte uppdaterar varje minut så uppdaterar jag varje dag och är lätt att nå hela tiden och min tumblr är relativt snygg så vad har ni att förlora?

Klicka på bilden för att komma dit.

Gillar förövrigt att allt ser uppfuckat ut på denna printscreen men så kan det la va.

Har inte särskillt mycket mer att skriva. Snart en månad sen Bråvalla. Blir löjligt glad varje gång en Macklemore & Ryan Lewis kommer upp i min telefon, jag har liksom sett dem live????? Sjukt. Blir glad när Paramore-låtar kommer också. Minns verkligen inte att jag sett All Time Low dock, vill bara se dem igen och känna en salig lycka suck... Men de finns i alla fall. Och jag har ju sett dem, det är det inte alla som har gjort hehe...

Panic! At The Disco ska släppa nytt album. Pepp men inte på musiken. Den verkar vara väldigt... poppig? Gamla P!ATD är och kommer alltid vara det bästa. Men men i höst ska de turnéera med Fall Out Boy och Twenty One Pilots och jag är ledsen för att jag inte bor i USA och kan se dem. Twenty One Pilots är bra. Här är en av deras låtar som jag sjungit på de senaste dagarna. Med den säger jag la hejdå och på återseende.

HÄRRÅ!!

Hallojs!

Jag lever och mår la hyffsat väl. Har inte supermycket tid men ska göra en liten sammanfattning på min tid i södra Frankrike hittills för er som är intresserade. För er som bara vill vila ögonen på något kan jag lägga upp en bild på John O'Callaghan.

- Kom fram morgonen den fjärde juli. Åt baguette och sov bort dagen.

- Jag har gått en nästan två timmarspromenad från byn jag bor i till grannbyn. Först gick man ner för ett berg, sen upp för ett annat och sen halvvägs ner igen. Insåg att jag behövde gå hem igen. Var lat och tog bussen (måste gå en dryg kilometer från busstationen dock) men skyller på myggen. Klockan var ju nästan 21. Hittade dock coolaste skogen i dalen jag gick igenom, nytt favvoställe wiho. Too bad att det är en sån jävla lång och brant backe som leder dit...

- Jag har haft migrän för första gången i mitt liv. Det sög.

- Jag har varit på Carrefour, vilket är ca det jobbigaste du kan göra vad gällande affärer. Var även en snabbis på ett annat köpcenter för att kolla vans men de hade tagit bort alla roliga affärer :(

- Jag ritade en bild, scannade in den i datorn, färglade den i paint och lade ut den på tumblr. Fick 114 notes och 6 nya followers. Am I tumblr-famous yet? Lol men nej, är dock en aning stolt då detta faktiskt var det första som JAG lade ut på tumblr och att 114 personer velat gilla/reblogga något JAG gjort. Det är coolt.

Och idag så spenderade jag kvällen på Cagnes sur Mer's strandpromenad, åt glass och checkade fyrverkerier då det är Frankrikes nationaldag imorgon och av någon anledning firade dem idag. Jag vet inte varför. Men glassen var god så det känns gött ändå. Och detta är väl det viktigaste jag har att rapportera eheh.

MÅSTE BTW få berätta att jag drömt flera gånger under de senaste dagarna att Joel Kanitz är min morbror/farbror/nära-bekant-till-mina-föräldrar och det suger för jag blir alltid kär i honom i drömmen. Om ni inte vet vem Joel Kanitz är så är han sångare i bandet This Century. Om ni inte vet hur han ser ut så ser han ut som en ung John O'Callaghan. Joel Kanitz är ca supergullig (men hans tumblr skrämmer mig fortfarande eh.) This Century är dock ett otroligt mesigt band men jag gillar dem ändå på nån kant, och hur mycket man än vill så går det inte att förneka att Joel kan sjunga.

På onsdag fyller min brorsa år. Och på fredag kommer Svampbob ner och ska leka med mig. Och nästa torsdag åker hon hem. Och nästa fredag fyller min kusin år. Och sen är det typ dags för mig att åka hem. Jag saknar min säng och min vägg med ljusslinga och ATL-citatet. :(

Men nu ska jag typ sova för att palla morgondagen, här får ni en This Century låt och The Maine-låten som inspirerade min asfina tumblr-teckning (läs: jag fattar inte varför den fick notes men jag tackar och bockar).

HÄRRÅ!!

Fyi så brukar inte Joel Kanitz (till höger duuh) se riktigt såhär feminim ut. Han har snygga armar.

Hallöjs gött fölk!

Kom hem från Bråvalla festival runt kl 04 natten till söndag. Min säng var mycket skön och jag tror Johnny Depp hade saknat mig (hej jag är 16 och har snott lillebrorsans gamla Jack Sparrow sängkläder) (så tekniskt sett sover jag med Johnny Depp) (*peddosmile*).

Jag har nu sett en massa trevligt. Torsdagens höjdpunkt var Paramore och Macklemore. Tänker inte välja. Har hört att Paramore ska suga live men de var jätte bra. Fick bra platser nära scen och trotts att jag inte lyssnar så jätte mycket på dem kunde jag alla låtar utom en som de spelade. Det var najs och kul.

Macklemore var bara mäktigt. Kungen av rapp. Han var bra för 1) han lät precis som på skivan och 2) han pratade med publiken och fick alla att känna sig delaktiga.

Sen på fredagen såg jag... All Time Low.

Drömmen sen år tillbaka gick i uppfyllelse och jag kan nu meddela att ja, min favoritmänniska existerar. Alex Gaskarth är verklig. Det är även alla andra av medlemmarna i mitt favoritband. Var dock inte alls fangirlig när jag stod där och inte nu efter heller. Ni få som vet få hålla tyst om varför ok tack.

DOCK ska jag inte förneka att jag är en aning fangirlig över att jag sett Matthew Flyzik. Min soulmate #1. Och All Time Low's tour manager. Han är min soulmate, it's meant to be. Han ser alltid sur och ointresserad ut (som jag typ), han är en fangirl (som jag typ), och jag kan relatera till honom genom hela STD. Jag + Matt Flyzik = ♥ 5-ever

Fick dock inga bra bilder, här är typ de fyra som blev lyckade. Tre är tagna med högsta möjliga zoom och alla är kassa iPhone-bilder. Enjoy.

Min bakgrundsbild på mobilen för Alex Gaskarth finns och detta är den enda bilden jag fick på honom. Och man ser Flyzik nere i vänstra hörnet hehe...

My Lebanese princess Jack Barakat.

Bild på alla utom Rian för han satt för långt bak :(

Efteråt när vi gick därifrån.

Lyckades förövrigt med konsten att skjuta upp merch-köpandet och det slutade med att jag köpte den sista av All Time Low tröjorna som jag ville ha. Den aboslut sista. Skylt-exet. I storlek XL. Men den fungerar ändå och matchar mina vinröda vans så fuck it.

Sen såg vi Green Day och det ägde. De började med att spela Bohemian Rhapsody i högtalarna innan de började, vilket jag hört att de gör på denna turné. Blev överlycklig och sjöng med för det är en av de bästa låtar som finns mhmm. Och sen när de spelade Boulevarde of Broken Dreams typ grät jag. Det var så mäktigt. Billie Joe slutade sjunga och alla i publiken sjöng första verserna och refrängen. Och Billie Joe Armstrong bara lade sig ner på scenen och bugade. Så mäktigt. Det var en bra spelning, 2 timmar och 20 minuter var för lite.

På lördagen så ville jag se A Day To Remember. Såg nästan hela setet. Det var halvbra men kuuul. Och sen Avicii i natten innan vi åkte hem från Norrköping till Stockholm.

______________________________________________________________________________________

Igår var jag riktigt ledsen av privata skäl. Därav förra inlägget - min fina vän Svampbob (eller Natta som ni kanske kan lista ut att hon heter) gjorde mig ganska så mycket gladare tillsammans med denna trevliga person, denna person och denna person. Tack allihopa. Inte för att alla läser denna blogg men iaf. Jag blir så glad att de försökte muntra upp mig, speciellt då jag faktiskt inte känner någon förutom Svampbob.

Idag har jag gjort massa Panic! At The Disco quizz (fick 100% på alla lol I know my panic) och inte packat. Dumt då jag ska dra mig mot Nice imorgon. Har inte heller laddat ner någon musik. Nu är klockan kvart över tolv och jag tror det är dags att börja fixa saker då vi ska åka imorgon morgon. Ups.

Men ja. Då vet ni allt sånt. Kom förövrigt in på mitt förstahandsval så vet nu vart jag tar vägen i höst.

Här är Outlines för den är bra och jag blev en aning glad när All Time Low spelade den live. Även om de inte spelade For Baltimore :(((( Ni får den med baraföratt.

HÄRRÅ nu ska jag göra mig iordning för franska rivieran!!

Trots att jag fattar att du egentligen inte bryr dig ett skit uppskattar jag att du lyssnar på mina meningslösa monologer, försöker engagera dig och alla dina andra ansträngningar. Väldigt mycket. Även om mycket fortfarande känns skit och fel och bajs är jag glad att du lyssnade fast jag lät som som en besatt flamingo med förstoppning. Och detta är varför jag hoppas, tror och vet att vi kommer hålla kontakten trots att vi går skilda vägar i höst. Frustrationen, irritationen och besvikelsen blev en aning lättare att bära på efter vår promenad. Även om lite tårar fortfarande spills i skrivande stund... Tack.

Jag vet inte varför jag inte messar dig och säger detta. Men ja. Det förtjänar att ligga på internet för all framtid I guess. Tack för att du ställde upp idag och för att du faktiskt brukar göra det, även när du inte bryr dig eller vet vad du ska säga.