Efter att ha läst boken två gånger bara denna månad innan jag tvingades lämna tillbaka den till biblioteket och efter att ha velat se filmen i flera månader så satte jag mig idag ner för att se på The Perks of Being a Wallflower.

Har byggt upp mina förväntningar något enormt bara sen i söndags, då jag hittade den online.

Bestämde att jag skulle se den idag, efter mitt första nationella prov i åk9, muntligt i svenska.

Och det gjorde jag.

Och jag är mållös.

Har sett gif's från den här filmen på tumblr i jag-vet-inte-hur-många-månader och trodde nästan att det inte fanns något mer att se.. Men redan efter 20 minuter hade jag fällt mina första tårar och hade svårigheter med att läsa texten p.g.a för många tårar ögonen.

Jag tänker inte ens försöka beskriva hur bra och fin denna film var, och jag tänker inte ge er argument för att se den, jag hoppas bara för er egen skull att ni gör det. Se den.

Fast Logan Lerman och Emma Watson i samma film kan inte gå fel och Ezra Miller var PERFEKT som Patrick!

Jag kan tyvärr inte prata mer om den här filmen atm eftersom att eftertexterna alldeles nyss tog slut och det enda jag har hunnit göra sen dess är att springa till toaletten för att tvätta ansiktet och torka bort snor-elvan som uppstår när man gråter och är halvförkyld.

Så nu sitter jag här i min ATL-tröja, mybyxor och sockor lyssnandes på Charlie's Mixtape och undrar vart jag ska ta vägen nu.

Fan Charlie, du kommer bli min död!

Jag ska inte ljuga...

Jag saknar inte alls bloggen mellan gångerna jag uppdaterar. Jag tycker endast att det är skönt, för jag skriver ju ändå inte om något vettigt. Nu känns det mer som ett tvång att försöka slänga in åtminstonde ett inlägg i veckan och det är inte roligt på något sätt och vis. Funderar allvarligt talat på om min "blogg-period" är över på riktigt nu. Inte bara en stundens ingivelse, utan på riktigt. Har jag växt ifrån det?

Idag spenderades min dag med Dreamhult, svinkall promenad och Donkey Kong nördande. Det råkar liksom vara våran grej höhö. Och i all sin enkelhet är det väldigt roligt, varje gång.

Känner även att jag kan dela med mig av det faktum att hon och jag ska SE BRING ME THE HORIZON OCH JAG AVLIDER LÅNGSAMT FÖR DET KOMMER BLI AWESOME!! Kommer dock dö i en Wall of Death på plats men jag bryr mig inte för jag kommer se BMTH samma dag som jag har mitt sista nationella prov i grundskolan och detta kommer hjälpa mig igenom våren :~)

Även om Pat inte är med, så är det här en av mina favorit bilder på The Maine.

Just nu är jag allmänt förvirrad och trött, ska lyssna på Into Your Arms på repeat nu och gå och lägga mig under himmelriket av LED-lampor. Haha för ett år sen hatade jag Into Your Arms av hela mitt hjärta, ska inte påstå att jag tycker den är världsbäst nu heller men... The Maine.♥

Godnatt.

Woop woop nu är det sördag.

Alltså söndag men det känns som lördag eftersom jag inte gått och lagt mig än.

Om ni undrar så gick mina 4 skoldagar denna vecka finnemang.. typ.

Nästa vecka väntar två halvdagar, tidigt slut på onsdag p.g.a kör som jag inte är med i längre hoho, utvecklingssamtal, ingen idrott yaay, miljontals öppna hus på olika gymnasieskolor, läxor, plugg och ångest. Najs.

Kommer förövrigt ha nationella i fysik om 9 veckor och jag avlider långsamt.

Lördagen spenderades på äventyr med Dreamhult.

Min lördagskväll spenderades med Skittles, Sagan om Ringen klipp, familjen och You Me At Six.

Söndagen kommer spenderas på äventyr med Svampbob.

För att skittles är beroendeframkallande och jag suger med autocorrect på. Jupp.

Nu ska jag göra något av mitt liv, ni borde göra detsamma. HEJDÅ!

Idag fyller det musikaliska geniet Alex Turner 27 år.

Om ni nu ville veta.. var god dö inte, vi behöver dig i musikindustrin om den inte ska gå helt åt skogen. Tack på förhand.

Lyssnar dock på tok för lite på Arctic Monkeys för tillfället. Men men, om ett nytt album av de arktiska aporna från Sheffield väntar under det närmsta året så lär ju intresset finnas kvar ett tag till i alla fall haha.

Har spenderat hela det nya året med att kolla på O.C med Svampbob och äta morötter. Imorgon är sista lovdagen och jag har tvingat Dreamis att spendera den med mig. Sen börjar min sista skoltermin innan grundenten.

Nytt år. Skrämmande.

Kan vi alla bara ta en sekund och fundera över John O'Callaghans senaste tweet:

❝Imagine if we felt the same about just a "new day".❞

Men min kväll/natt igår var trevlig. Vi var på fest hos några vi.. inte känner? Med några vi känner som känner dem vi var hos haha. Men ja. Jag hade roligt, dem vi kände bodde två kvarter bort från festen så det slutade med att jag och deras son, min jämnårige longtime-friend, gick hem till dem och lekte med deras nerdrogade hund. Det var så halt ute, vet inte hur många gånger jag fick rädda honom från att halka när vi gick dit haha!

Men ja. Sen pallade vi inte gå tillbaka till festen vid midnatt och lämna hunden helt vettskrämd så vi stannade i deras vardagsrum och kollade på fyrverkerierna därifrån eftersom de i princip har glasväggar där. Sen gick vi ut i köket och då flög det en lågt skjuten raket in över deras trädgård och sprängdes skitnära köksfönstren. HAHAHAHA, min kompis slängde sig på golvet i ren panik, han blev skiträdd!

Sen gick vi tillbaka till alla andra i det andra huset, drack champagne och lekte med tomtebloss.♥

Vi insåg dock att det var nu alla vuxna skulle börja dricka på riktigt så vi drog tillbaka hem till ma fränd och hans lillebror hängde med. Slutade med att vi låg på golvet och skratta, bad hans elvaåriga lillebror förklara vad samlag var (extremt underhållande, sen vågade han inte lämna oss ensamma), provsmakade världens äckligaste sak ever; grönsakschips. Först smakade dem flingor, sen kom eftersmaken och man ville spy. Sen la vi oss i en hög på deras soffa, yra (för mycket champagne?) och lyssnade på musik. Vid halv 4 somnade dem på mig. Vid kvart i fyra somnade hunden. Vid fyra var jag extremt kissnödig. Vid kvart över fyra fick jag superkrafter och slängde alla åt sidan och sprang på toaletten.

Sen kom deras föräldrar och mina föräldrar och syskon, och så var vi där ett tag. Jag kom hem till min kära säng lite efter klockan fem imorse.

Vem säger att man inte kan fira nyår med sina föräldrar, det går alldeles utmärkt!

Idag har varit en klassisk 01-01, en dag bestående av ingenting. Jag har endast kollat på åttiotalsfilmer. Och lyssnat på Put Up Or Shut Up i CD-format x antal gånger. Bra och fin julklapp jupp.

Här får ni den låt som spelats flest gånger via min iTunes, som är min favoritlåt efter Therapy, som var den sista låten jag lyssnade på år 2012 och den första jag lyssnade på 2013.

Så var det återigen dags för ett av mina sammanfattningsinlägg över det gångna året.

Kommer dock inte kunna bygga upp det på samma sätt som 2011 och 2010 men känner ändå en skyldighet gentemot mig själv att knapa ihop detta inlägg, medan minnena i alla fall är hyfsat färska.

_______________________________________________________________________________________

Vad som egentligen hände under 2012 har jag ganska svårt att säga.

Kanske var det ett ganska händelselöst år, eller så har det bara gått så otroligt snabbt att jag inte hunnit ta in allt jag varit med om. Minns inte vad som skedde från månad till månad (så måste säga att det är tur att jag har bloggen som en liten reminder) men det har varit en riktig berg-och-dal bana.

Vissa stunder har jag bara älskat allt och varit så otroligt glad inombords och utombords.

Andra stunder har jag varit så jävla förbannad och depp att det är ett under att mina vänner inte gett mig en karatespark i ansiktet.

Fast saker jag minns att jag upplevt under 2012 är mestadels bra minnen.

Jag har spelat tv-spel med Dreamhult alldeles för många timmar i sträck och skrattat ännu mer.

Jag har sett Bring Me The Horizon spela live i Svampbobs källare, faceplantat i skogen, skrattat ännu mer, gått utklädd till skolan som en banan iklädd pyjamas, haft många trevliga grillturer med kassa engångsgrillar och bakat massor med extremt fina tårtor.

Jag har försökt mig på att skejta, köpt mitt första par vans, lyssnat alldeles för många timmar på Pioneer, fyllt byxmyndig, gått med i tumblr och gått ur åttan.

Jag har spenderat för lång tid i Frankrike och saknat mina vänner ofantligt, bestigit ett berg vilket var bra mycket roligare än vad jag någonsin kommer erkänna för mina föräldrar, nästan blivit rånad i Paris och tagit trapporna upp i Eiffeltornet.

Lyssnat otroligt mycket på musik, funnit en massa nya band och blivit kär i The Maine som jag avskydde vid årets start.

Jag har haft roligaste nattchatten i mitt liv den 4e augusti ("fmlfmlfmlfmlfmlfml jag skickade fmlfmlfmlfmlfmlfml" "FUUUUUCK TA BORT DEEEET"), planerat många sjuka saker med knarklangarna (min fars samlingsnamn för Dreamhult och Svampbob), haft tebjudning med Svampbob, gått på skogspromenader, klättrat på "berg" och skaffat alldeles för många sjuka internskämt med Svampbob och en del andra.

Jag har lekt sagan om ringen, ätit picknick i en lekpark istället för skollunch, gått mitt livs mest lyckade bus-eller-godis, fått en hel del ny-gamla vänner, provat på att jobba i två olika omgångar, redovisat om All Time Low, haft en fin jul med familjen och innan det med knarklangarna.

Och skrattat lite mer med mina väldigt fina vänner under alla våra konstiga äventyr.

Jag har även tänkt på mycket, både bra och dåligt.

Jag har ritat och jag har läst alldeles för lite.

Skrattat och gråtit.

Och nu är 2012 föralltid ett minne blott.

Det var nog ett bra år.

Nu är det bara att vänta och se vad 2013 har att erbjuda, vilka val jag får fatta och hur utgången blir i slutändan. Jag är både förväntansfull och lite rädd, men det är väl så det ska vara antar jag..

Det är jullov och jag sitter i mitt rum och rockar loss till The Maine. #vadannarsliksom

Men men, sen senaste jag skrev (om annat än musik) så har jag mått sådär. Praon sög. Var ledig på Lucia och det var bästa dagen på länge.. sen kom man tillbaka till skolan och då var allt helt plötsligt awesome. För där finns i alla fall lite trevligt folk, jajamen.

Och idag var det julavslutning. Duktiga Dreamhult sjöng solo, Iris (av Go-Go Dolls) körde hon inför hela skolan och det lät awesome. Sen sjöng andra, rektorn höll tal, Nick gäspade skitstort på scenen och jag och Svampbob skrattade alldeles för mycket. Efter avslutningen gick vi till mobbade huset aka vårt hemklassrum. Där skulle man leka någon lek med klassen.. jag vet inte riktigt. Ica kasse.

Fika - betygutdelning - gå hem. Fast vi gick inte hem.

Jag och Svampbob bakade en chokladkaka till Dreamis igår, så efter avslutningen drog vi till Klubben och käkade upp den tillsammans med Herman, Nick och Victor. Tog förövrigt med min systemkamera till skolan för första gången, Svampbob kidnappa den och nu har jag många bilder på allt och ingenting. Upptäckte även min nya hobby: fota närbilder på folk som äter. Mycket trevligt var det.

Dock lite sorgligt, då detta var sista gången man träffade Victor, snubben som jag gått i samma klass som sen sexårs och som jag lekte med varje dag genom hela lågstadiet haha. Inser nu hur jobbigt det kommer vara att lämna alla sen när man går ut.... blä. MEN NU TÄNKER VI INTE PÅ DET!

Drog från skolan runt kl 13 och då drog man hem, hoppade i täckisbyxorna och vandrade iväg med snowracern. Åkte pulka med Svampbob, Dreamis och Herman och shit vad kul det var, haha! Pulka är awesome, speciellt sen jag och Svampbob hittade BÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄSTA backen när vi åkte i onsdags kväll heheh. Man blir inte för gammal för pulka, okej?

Borde man kommentera något om att jorden inte gick under? Nej jag orkar inte...

Förövrigt så är julafton alldeles för snart. Har inte någon julklapp till pappa, Svampbob eller Dreamhult. Har inte heller någon aning på vad man kan tänkas ge dem. PANIKEN! Ska dock in till da city med Svampis imorrn och Dreamis i övermorgon så nu får jag fanimej lösa det hära!

Beordrar er att lyssna på Ice Cave för den är så asdfghjkl; bra. Börjar runt 3:16 om ni inte pallar lyssna på This Is The End först (vilket jag inte gör heh) och GÖTA PETTER VAD DEN ÄR BRA!!!

Suger att de vägrar göra en studioinspelning på den... Men de jobbar på album nummer 4 så jag ska verkligen inte klaga just nu :')

...är idag exakt 25 år sedan.

För idag, den 14 december 2012, fyller min största hjälte hela 25 år. En man som jag ser upp till så ofantligt mycket. (och inte bara för att han är längre än mig) (inte för att jag har träffat honom)

Min förebild, världens bästa människa med världens bästa ögonbryn: Alexander William Gaskarth.

(för att det här är en totalt awesome bild, ok?)

Jag har gång på gång förklarat min kärlek till Alex men det är hans födelsedag så ni får stå ut med det yttligare en gång.

För denna man är något speciellt. Har aldrig sett en så genuint snäll och underbar människa, som alltid kämpar för det som betyder något för honom och alltid har ett leende på läpparna i slutändan. Trots att han varit med om så mycket under sina 25 år slutar han aldrig, han fortsätter vara stark och förgylla dagarna för så många människor. Han är en äkta hjälte och jag vet inte hur jag ska förklara det. Han är bäst. Min största förebild, min hjälte.

Han gör mig så förbenat glad, jag kan alltid räkna med honom. Trots att jag inte ens vet om han existerar i verkligheten, eller om resten av världen bara försöker lura mig, så kan han alltid få mig att le. Han får mig att må bättre, bli gladare, mer självsäker.

Musiken han skriver är bokstavligt talat min terapi. Texterna fångade min uppmärksamhet första gången jag hörde dem och fortsätter att imponera. Så när folk jämför hans musik med t.ex One Direction, så är det där som det gör mest ont. För har man någon endaste gång hört en låt skriven utav Alex Gaskarth, vet man att det inte stämmer. Jag minns hur jag satt och funderade, när jag precis börjat lyssna på All Time Low, på att "wow, det finns åtminstonde ett fint och djupt citat i varje låt" och jag var så facinerad. Låtarna som Alex skriver är över lag inte dem musikaliskt bästa jag hört, men de är helt underbara ändå. Varje gång jag lyssnar på dem mår jag bättre, får en varm klump i magen, tar ett djupt andetag och glömmer verkligheten för en liten stund. Det är terapi.

Och just därför lyssnar jag extra mycket på ATL när jag mår lite halvt dåligt, för att när jag hör Alex sjunga sina välskrivna ord i mina öron blir världen ett lite bättre ställe att vistas på och allt blir mycket lättare att hantera.

Bara att höra Alexs röst är visserligen terapi nog, allt med Alex får mig att må bättre hur patetiskt det än låter. Jag har ett fotoalbum i min mobil, som heter "Jag hatar dig♥" som endast innehåller bilder på Alex, för tillfället 100 st. För stunder man behöver stöd men inte har möjlighet att trycka in hörlurar i öronen och glömma omvärlden. Alex gör mig glad, och det betyder så mycket mer än vad jag kan beskriva med ord.

Så grattis till Alexander William Gaskart.

En man som är skälet till att så många människor världen över, fortfarande lever.

En man som kan stoppa tårar och ångest, och istället skapa leenden och skratt.

En man som gör världen till en bättre plats för tusentals människor.

En man som får oss att känna oss som hans familj, inte hans fans.

En man som är ett levande bevis på att hjältar existerar i verkligheten.

En man som så många gånger talat om för oss och visat oss att det är okej att vara sig själv, att det är okej att inte alltid vara okej, att det är okej att gå sin egen väg och skita i vad folk runtomkring tycker.

En näst intill perfekt man.

Grattis på födelsedagen Alexander William Gaskarth.♥

Tack för allt du gjort för mig och så många andra, vi älskar dig för det.

Du är en sann hjäte.♥