Direktlänk till inlägg 24 november 2013
Ytterligare ett sånt där inlägg med mina deprimerande tankar.
Kommer på mig själv med att undvika min blogg medvetet. Istället för att skriva av mig i ett inlägg skriver jag av mig i andras kommentarsfält, i chattar med okänt folk eller på min tumblr. För i och med alla inlägg jag har skrivit här de senaste 3.5 åren så har jag hunnit med att skriva en hel del negativa och då inte minst på senare tid. Så jag vet inte, jag tror att jag ser bloggen som en sista plattform för utagerande i och med att den faktiskt kan kopplas till de negativa känslor jag har. Jag vet inte ens om det jag vill säga kommer fram men ja. Förlåt.
Känner mig ganska väldigt tom. Ligger i min säng och ser ut på mitt klädfyllda golv. Vet att jag måste städa. Vet att jag måste plugga. Vet att jag måste socialisera mig. Vet att jag måste göra ditt och datt. Och missförstå mig inte, jag VILL ha ett fint rum, jag vill lära mig saker, jag vill skratta med roliga personer. Jag klarar bara inte av det.
Så istället ligger jag här under min ljusslinga med Twenty One Pilots cover av Can't Help Falling In Love With You i öronen och en stor klump i magen. Varför vill inte mitt liv se ut som jag vill att det ska se ut? Funderar över hur jag trodde det skulle bli när jag började gymnasiet; trodde jag att allt magiskt nog skulle lösa sig? Trodde jag att alla gamla vänner skulle stanna kvar och trodde jag att jag skulle få massa nya direkt? Trodde jag att jag skulle förstå något? Jag vet inte. Hela detta år är som i ett stort blurr, minns småsaker hit och småsaker dit men minns aldrig hur jag mått. Var jag glad, var jag ledsen. Var jag förvirrad eller helt säker. Vill mest spola tillbaka tiden och återuppleva sista tiden i grundskolan. Nej den var inte underbar, långt ifrån, men jag visste vart folk stod och jag visste vart jag hade mig själv. Sådant som jag inte längre har någon aning om. Vet inte vem jag själv är längre då jag inte längre är samma person. Jag är inte "bäst i klassen", jag är inte bandfreaket, jag är inte spyis, jag är inte sickan, jag är inte... jag vet inte. Jag vet inte vem jag är.
Så parallellt med att jag tycker att skolan är skitjobbig, parallellt med att jag blir så stressad att jag stänger ned mig och inte gör ett skit, ska jag alltså också lyckas lista ut vem jag är och vem jag vill bli? Vad jag vill göra med mig själv och mitt liv. Jag orkar inte. Jag klarar inte mer. Jag vill bara ligga hemma i min säng och sluta existera. Orkar inte engagera mig i skolarbetet för jag förstår inte, har noll motivation till att öppna böckerna och känner bara pressen och dömandet från alla håll. Orkar inte kontakta folk för vad fan ska de med mig till och när jag väl kontaktar dem så är det ett stelt "hej" och sedan en snabb liten konversation och hejdå.
Tittar på min fina vägg. "Growing up won't bring us down" i John O'Callaghans fina handstil är närmast och jo John, growing up did bring me down. Bland alla bilder på mina nio favoritgossar tittar sedan citatet "Love yourself so no one has to" i Alex Gaskarths handstil tillbaka på mig. Too bad att jag inte älskar mig själv då eftersom att jag suger. Och högst upp sitter "Take a breath and let the rest come easy". Tre av de fem citat som brukar få mig lugn igen. Men hur många djupa andetag jag än tar så känns det fortfarande som om jag kväver mig själv, som om jag bara fortsätter sjunka djupare under ytan och det känns så hemskt. Jag är helt vilsen, på både insidan och utsidan och allt är i en total röra.
Jag vet verkligen inte vad jag vill säga med detta inlägg. Jag vet varken ut eller in vad gällande något längre. Skulle ge vad som helst för att spola tillbaka livet lite och få ha det tryggt igen. Få vara liten och krypa upp i knät på mamma, ha någon som jag visste skulle skydda mig från allt hemskt därute i världen. Men nu känner jag att det ju faktiskt är JAG som är det där hemska. Och hur i helvete skyddar man sig från sig själv? Juste, det går inte.
Jag vet hur cliché det låter men The Maine är verkligen anledningen till att jag fortfarande är på fötter, om än knappt. Men de är verkligen tack vare dem. Så här har ni det första The Maine klippet jag lade upp här en gång i tiden. Tack mina finafinafina pöjkar för att ni finns.♥
Hi, hello, how are you?This blog has certainly seen it's better days. To be honest I'm mostly here because I was curious to see if I remembered the login details. Spoiler - I did. But these last few weeks, something has been nagging me, my fing...
"Omg she's alive!" Hade denna blogg fortfarande haft några besökare hade det kanske låtit så. Men när det ekar tomt ett halvår på en blogg som redan sett sina bästa dagar faller den snabbt i glömska. Och det är ungefär dit jag känner att jag hå...
Koncentrerar mig på att lära mig texten till Neck Deeps nya låt så jag slipper tänka på vilken dålig människa jag är. ...
...but I think I love time the most when I'm with you.
Såg the Maine tre gånger till. Var skitkul och jag älskar det bandet av hela mitt hjärta. Aa och btw, John O'Callaghan kände igen mig redan första datumet och började snacka direkt om hur ku...
Har tänkt så många gånger att jag borde logga in här. Att jag borde skriva något här. Att jag borde skriva. Men det tar stopp. Loggar in för att sedan stirra på de tomma vita fälten. Loggar ut. Skriver inget. Håller allt inne. Ibland får ...
