Direktlänk till inlägg 1 mars 2014
Dreams only last for a night.
Jo jag såg ju då mitt favoritband All Time Low live för andra gången i mitt liv den artonde februari tvåtusenfjorton.
Minns inte så mycket egentligen; hela kvällen är ett diffust moln av känslor och att det gått 10 dagar sedan det inträffade gör inte minnet bättre. Men ska sammanfatta allt mycket snabbt och mycket fint och påminna mig själv om många känslor ouioui.
Efter att ha lyckats byta labtid i skolan så var jag framme vid fryshuset vid 13.30 Insläppet var 18.30 och förbandet förväntades börja vid 19.30 Många timmars väntan alltså. Men behövde inte sitta där själv alltför länge för efter en liten stund kom E och M och satte sig med mig. Var mycket kul att äntligen få träffa dem då jag inte gjort det innan :) en stund senare kom även Livia för att hjälpa mig leta efter bandet och åh jag gillar henne för hon är snäll.
Så vi gick till turnébussen men insåg att de tydligen var inne i arenan så vi gick in och kollade på soundcheck genom en glasruta. Alltså mina favvoböjs var där på andra sidan?? Så sjukt. Men sen kom det några sjukt odiskreta fangirls och började skrika och ta kort på Rian genom glaset och eh då kom en vakt och tvingade alla att gå. Jag och Livia hann dock smita innan hehehehe.
Så vi bestämde oss för att gå in på toa då man brukar höra allt väldigt bra därifrån so we did. Och där upptäckte vi att dörren från tjejtoaletten in till arenan, rummet där hela All Time Low befann sig, var olåst. HÖR NI VAD JAG SÄGER?! Olåst. Så vi kunde både se och höra soundcheck
Då gick jag och Livia till turnébussen igen och väntade på att gubbarna skulle bege sig ut mot taxin för att åka till bengans. Och så ba kom dem. Alla fyra. Minns inte mycket mer än glädje och gråten i halsen, minns att Jack vinkade och att Alex sa något om sina solglasögon haha. Men alltså ni förstår inte, höll på att börja gråta av det lilla. De är mina hjältar for real och nu hade de sagt något riktat mot endast mig och typ 10 pers till. Åh. Hehehe.
Ajja köandet fortsatte och Livia drog iväg på sitt m&g. Dock var hon snäll nog att ta med sig min kopia av It's Longer Now så jag fick den ändå signerad iiih. Ajja köade med E och M och deras friendos och det var allmänt najs, väntan började lida mot sitt slut och det var snart insläpp.
Men vid insläppet började det gå fel, för allt var kaos. Har aldrig varit med om ett sådant oorganiserat insläpp, det var kaos och tror folk ramlade? Men vi kom till slut in ändå och fick våra platser. I mitten av mitten. Pga allt kaos hade en massa personer som varit på signeringen lyckats tränga sig in före och jag skulle ljuga om jag påstod att jag kände något annat än besvikelse just då. Ville inte mer. Inte bråvalla all over. Fuckfuckfuck. Men trängde mig fram till Livia vid barriären, fick min skiva och gick tillbaka till E och M. Kändes liite bättre. Och väntan fortsatte.
Sen kom förbandet, Blitz Kids. Tror de var helt ok, minns inte riktigt. Vad jag däremot minns är att det var så otroligt trångt just där jag stod, mitten av mitten suger. Har aldrig varit på en så svettig spelning förr, det var helt sjukt och ibland stod man där med ansiktet tryckt mot ryggen på hen framför en. Det sög och jag var så otroligt jävla besviken. Blev bortträngd från M och E och stod där ensam. Fick trummisens trumpinne i huvudet, den studsade ner i handen och sen slet tjejen bakom mig den ur min hand. Kul. Kände mig bara besviken, ville ju fan se dem denna gång. Men medan Blitz Kids fortsatte spela så blev jag mer och mer puttad åt höger, mot Zacks sida av scenen. Orkade inte ens kriga för min plats liksom. Gav upp.
Men sen tog förbandet slut, nya väntan uppstod. För snart skulle DE komma. All Time Low. Men liksom förra gången var jag inte ens peppad. Var besviken då alla omkring mig pratade om den där jävla signeringen och hur amazing det varit. Var besviken då alla framför mig var långa som höghus och att jag stod på åttonde raden. Var besviken för att jag inte stod med någon jag kände. Var besviken helt enkelt.
Men i samma stund som de klev ut på scenen släppte en del av det. Det kändes lite bättre. Jag stod nära, det gjorde jag ju faktiskt trots allt och åh det var fint. Stod mellan Alex och Zack, så nära min favoritmänniska och så nära en annan man av stor betydelse för mig. Så det blev bra.
Någon gång under första halvan av det underbara 24-låtarssetet lyckades jag dessutom bli framputtad. I slutet, eller redan vid Therapy, så var jag vid barriären jag med. Alltså allt löste sig så otroligt fint. Jag mådde så bra under tiden de spelade. Log och skrek med i alla rader, alla ord, alla toner i alla låtar. Förutom under Stay Awake dock, för då öppnade någon min väska så min jacka, mössa och vantar försvann. Fick panik. Missade hela jävla låten men lyckades i princip förtränga att alla mina ägodelar plus 800 kr kontant och bankkort var borta. Och resten av setet var ren perfektion. Hade gråtit så jädra mycket om det inte vore för att jag hade vätskebrist.
Slogs flera gånger av hur nära Alex jag var. Kunde knappt slita blicken ifrån honom men tvingade mig själv att kolla upp på Zack också vilket inte var så svårt som det kanske lät nu. Jag älskar detta band så otroligt mycket att ni inte anar det. Allt blev så otroligt fint tillslut och jag hade "knappt" mobilen uppe utan njöt bara av att vara där och kunna skrika mig hes till mina favoriter. Allting löste sig och blev helt perfekt.
När det var slut sprang jag runt som en yr höna i jakten efter mina ägodelar. Hade minst sagt panik när jag inte hittade min jacka. Men fann den tillslut och i samma veva hittade jag även Livia. Vi beslutade oss för att skita i merchen pga aslång kö och ärligt talat behövde jag komma ut i friska luften och bort från klaustrofobiska folkmassor så jag tror det var rätt val.
Därute så sprang vi till turnébussen och väntade. Efter ett tag kom medlemmarna i Blitz Kids ut men jag ignorerade dem, var fast besluten att i alla fall få skymten av någon av medlemmarna i All Time Low igen. Efter ett tag kom E och M också dit så väntade vi tillsammans. Och då hände det...
Jack Barakat kom smygande. Kändes helt surrealistiskt. Han kom fram till stängslet och började signa saker, men nån skit trängde sig in framför mig. Så kom aldrig riktigt nära, var på andra raden ugh. Men han är så jävla fin, han trotsade fryshuset och kom ut och sa hej till fansen trots förbudet. Han signade min tröja som jag målat inför bråvalla och tydligen så har jag en bild med honom haha? Jag och E lyckades nämligen komma med på M's selfie med honom haha :') Men sen behövde han gå och han var typ världens gulligaste och gosh kan inte ens börja beskriva varför Jack är en av världens bästa människor för den listan skulle bli alldeles för lång.
Men sen tog jag farväl av E och M, Livia strax därefter och iiih. Sen skulle även jag hem.
Men ni förstår inte. Denna kväll, även om den är ett diffust moln av känslor, var helt asdfghjkl perfekt. Underbar. Jag stod så otroligt nära mina favoriter, jag träffade en av dem och jag har träffat så många underbara personer tack vare dem. Jag är nöjd med att ha valt att köa vid konserten, en signering hade inte levt upp till detta.
Jag vill bara tacka alla som var inblandade i denna kväll. Ni gjorde mig så lycklig. Min ångest har gått ner så kraftigt efter detta (om det håller i sig mycket längre vet jag dock inte...) och detta är i princip enda gången jag inte haft post-concert depression. Det finns inget jag direkt vill ändra på. Så tacktacktack för att ni var med och skapade denna underbara känsla för mig. Jag älskar er och jag älskar All Time Low.♥
...and they better be back before 2017 as they said.
Hi, hello, how are you?This blog has certainly seen it's better days. To be honest I'm mostly here because I was curious to see if I remembered the login details. Spoiler - I did. But these last few weeks, something has been nagging me, my fing...
"Omg she's alive!" Hade denna blogg fortfarande haft några besökare hade det kanske låtit så. Men när det ekar tomt ett halvår på en blogg som redan sett sina bästa dagar faller den snabbt i glömska. Och det är ungefär dit jag känner att jag hå...
Koncentrerar mig på att lära mig texten till Neck Deeps nya låt så jag slipper tänka på vilken dålig människa jag är. ...
...but I think I love time the most when I'm with you.
Såg the Maine tre gånger till. Var skitkul och jag älskar det bandet av hela mitt hjärta. Aa och btw, John O'Callaghan kände igen mig redan första datumet och började snacka direkt om hur ku...
Har tänkt så många gånger att jag borde logga in här. Att jag borde skriva något här. Att jag borde skriva. Men det tar stopp. Loggar in för att sedan stirra på de tomma vita fälten. Loggar ut. Skriver inget. Håller allt inne. Ibland får ...
