Spent a night or two alone, just punchin at the walls
Thinking that I lost it but who hasn't afterall
And then I'd listen to you cry and blame it all on me
Then we joke about our past and how unhappy life could be

I onsdags så slog verkligheten till och jag tappade allt medan jag lagade middag. Livet är så jävla orättvist. Fina personer mår dåligt, systemet är byggt för att segregera människor, alla krossas av stressen. Jag är inte annorlunda. Fram till i onsdags mådde jag ganska bra, stressad men glad. Sen slog det tillbaka. Tack och lov så tog jag en över tre timmar lång promenad med Camilla, Fredrik och Herman på onsdagskvällen, annars hade nog tankarna ätit upp mig inifrån. Gillar de människorna, är glad att jag och Cammi hittat tillbaka till varandra också. Känns alltid så naturligt att prata med henne. Så var ändå väldigt glad när jag gick och lade mig, skrattandes åt Hermans trauman, Fredriks icke-existerande skäggväxt och Camillas oskuldsfullhet.

     Men sen la det sig som en klump i magen och har gnagt mig sen dess. Vem fan är jag att klaga på att jag mår dåligt? När blev jag en sån där människa som inte kan öppna käften utan att poängtera att "hallå jag mår också dåligt"? Varför kan jag inte agera stöd åt andra när de gjort det åt mig? Försöker stoppa impulserna men det slutar oftast med att jag säger något som gör hela situationen värre innan jag på något sätt lyckas flika in att "jag har det också tufft". VILL INTE VARA EN SÅN MÄNNISKA! Men när alla långsamt drunknar är det svårt att veta vad man ska göra. Vissa människor förtjänar verkligen inte all den skit de lever med och allt är så sjukt orättvist. Och jag kan inte hjälpa, utan känns mest som att jag gör situationen värre och jag vet inte vad jag ska göra för att ändra det.

     Känner egentligen mest för att ge upp. Lägga mig i nåt hål nånstans och stanna där för evigt. Skiter i det mesta. Förutom vissa människor, de som inte förtjänar att må såhär. De bryr jag mig om. Hela livet och hela denna jävla värld vi lever i är så sjukt orättvis.

 

Elinaaaa

29 april 2015 10:01

Jag tycker mycket om dig, du är en väldigt bra människa. Du har all rätt att må dåligt precis som alla andra - även om jag önskar dig allt gott. Det är okej att vara ledsen, det är verkligen det. Som sagt är det bara att skriva om du vill. Jag vet hur det känns att inte "kunma agera stöd" men jag ger alltid kramar trots allt.

Har inte skrivit nu så mycket, det är inte för att vara taskig utan för art jag inte riktigt vet hur jag ska stötta dig. Men det är något jag vill extremt mycket. När du ser dethär har vi säkert pratat igen, men jag vill skriva här ändå för.....du är så bra. På riktigt.

Idag ska jag se Love, hoppas jsg överlever. Det ska du få höra en masza om om du vill!!! Pepp & pussar <3

http://www.pappersmoln.blogspot.com

IQfiskpinne

1 maj 2015 18:51

DU är bra. Bättre än bra till och med. Kramar i massor.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hi, hello, how are you?This blog has certainly seen it's better days. To be honest I'm mostly here because I was curious to see if I remembered the login details. Spoiler - I did.   But these last few weeks, something has been nagging me, my fing...

"Omg she's alive!"   Hade denna blogg fortfarande haft några besökare hade det kanske låtit så. Men när det ekar tomt ett halvår på en blogg som redan sett sina bästa dagar faller den snabbt i glömska. Och det är ungefär dit jag känner att jag hå...

Koncentrerar mig på att lära mig texten till Neck Deeps nya låt så jag slipper tänka på vilken dålig människa jag är.  ...

...but I think I love time the most when I'm with you. Såg the Maine tre gånger till. Var skitkul och jag älskar det bandet av hela mitt hjärta. Aa och btw, John O'Callaghan kände igen mig redan första datumet och började snacka direkt om hur ku...

Har tänkt så många gånger att jag borde logga in här. Att jag borde skriva något här. Att jag borde skriva. Men det tar stopp. Loggar in för att sedan stirra på de tomma vita fälten. Loggar ut. Skriver inget. Håller allt inne.   Ibland får ...