You've gotta help me, I'm losing my mind
Keep getting the feeling you wanna leave this all behind

Idag ville jag verkligen inte plugga men ville inte heller bara se på serier så jag gjorde det enda vettiga. Långkok. För att det på riktigt var den roligaste distraktionen jag kunde komma på, vilket säger rätt mycket om hur tragiskt mitt liv är. Grejen är den att jag stundvis tror att jag håller på att tappa det, på riktigt. Jag har så mycket roligt att se fram emot men jag känner ändå mest för att lägga mig ner i en snödriva och stanna där. Jag ser ingen riktigt mening med någonting alls just nu. Inget får mig att tagga till, allt känns liksom... platt? Monotont. Och jag får ständiga blixtar av ångest. Jag kan sitta och föra en konversation med någon för att helt plötsligt, från klar himmel, få för mig att denna människa hatar mig och bara pratar med mig för att den inte kan fly. Jag får mer eller mindre ångest för varje skickat meddelande och för varje ord som lämnar min mun. Jag känner mig instängd i de allra flesta situationer, vare sig jag sitter i mitt rum eller på en bänk med mina vänner. Det känns som att alla bara väntar på rätt chans att få lämna. Dra. Försvinna. Fly. Och så kommer jag stå där, ensam på riktigt. För face it, jag verkar inte vara särskilt bra på vänskaper och helt ärligt klandrar jag inte riktigt folk för det. Jag måste vara skitjobbig att ha att göra med, på så många plan. Klängig, elak humor, negativ som satan. Kanske inte riktigt det man letar efter hos en vän? Även om större delar av 2015 varit på samma sätt så har jag kunnat intala mig själv att det bara är hjärnspöken, även om jag i allt större utsträckning känt mig ensam sen 2013. För så hemsk kan jag ju inte vara. Men just nu funkar inte det heller för var finns de egentliga bevisen för att jag har fel? Människor ljuger och jag är inte immun mot det på något sätt. Jag ljuger också. Jag hatar människor. Vi är den enda arten som besitter förmågan att ljuga. Varför suger vi så mycket? Så mycket tvivel och följande ångest skulle försvinna om vi bara var som alla andra. Jag vet inte ens vad jag försöker säga, jag behöver bara få ur mig detta. Jag orkar inte mer. Studenten är 145 dagar bort, jag kommer med största sannolikhet inte plugga nästa år, jag har ingen aning om vad jag ska göra eller var jag ska ta vägen och jag kommer förmodligen dö ensam. Jag har ingen livsvision och har fan inte ens nån dröm. Jag orkar inte umgås med människor och jag orkar inte vara ensam. Jag orkar inte känna mig överflödig men ångesten och tvivlet försvinner inte och hur mycket jag än försöker göra saker ändå så blir det inte bättre och jag orkar inte. Vill att saker och ting ska få mening igen. Minns fan knappt hur det är. Allt har typ sett likadant ut sen den 23 juni, platt och monotont. Jag orkar och klarar snart inte mer. Godnatt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hi, hello, how are you?This blog has certainly seen it's better days. To be honest I'm mostly here because I was curious to see if I remembered the login details. Spoiler - I did.   But these last few weeks, something has been nagging me, my fing...

"Omg she's alive!"   Hade denna blogg fortfarande haft några besökare hade det kanske låtit så. Men när det ekar tomt ett halvår på en blogg som redan sett sina bästa dagar faller den snabbt i glömska. Och det är ungefär dit jag känner att jag hå...

Koncentrerar mig på att lära mig texten till Neck Deeps nya låt så jag slipper tänka på vilken dålig människa jag är.  ...

...but I think I love time the most when I'm with you. Såg the Maine tre gånger till. Var skitkul och jag älskar det bandet av hela mitt hjärta. Aa och btw, John O'Callaghan kände igen mig redan första datumet och började snacka direkt om hur ku...

Har tänkt så många gånger att jag borde logga in här. Att jag borde skriva något här. Att jag borde skriva. Men det tar stopp. Loggar in för att sedan stirra på de tomma vita fälten. Loggar ut. Skriver inget. Håller allt inne.   Ibland får ...