Direktlänk till inlägg 7 februari 2016
The Maine @ London Troxy
Jag kanske inte stod längst fram denna gång och det kanske inte var samma utomkroppsliga upplevelse av att "de finns faktiskt på riktigt". Jag kanske inte träffade alla medlemmar och jag kanske inte fick sagt det jag ville säga. Jag kanske inte mådde bra och jag kanske inte lyckades hantera pressen och stressen MEN jag har återigen sett the Maine live och jag är så oändligt tacksam för det. Fredag den 5e februari är en konstig kombination av en av de värsta dagarna i mitt liv med brutala mängder ångest, feber och konstanta flyktkänslor men även en av de bästa då detta band är något av det finaste som vandrar på denna jord. Deras set var helt flawless, även om de tog bort både Miles Away och My Heroine som jag var extremt taggad på för att ersätta dem med Growing Up och Run som jag redan hört live, men såhär i efterhand gör det ingenting. Det fanns inte en ton att anmärka på och jag slogs gång på gång på gång av hur otroligt jävla mycket detta band betyder för mig. Det var 40 minuter av ren och skär njutning, trots illamående, yrsel och en brutal ångestklump i magen. Trotsade mig själv efter setet och gick för att träffa dem, men mådde så pass dåligt att jag inte ens vågade säga hej och istället lät alla tränga sig före. Det hela slutade med att jag bara hann med ett snabbt snack med John på extreeeeeemt knakig engelska (jag vet inte ens vad som hände, var seriöst på lågstadienivå) efter nästan 2 timmars väntan och sen en plan om att fly fältet men stannade av oklar anledning kvar för att prata med Kennedy ändå vilket kan vara det bästa jag gjort. Vid detta lag var det så pass sent att jag var den enda som stod vid honom och vi hade en fin konversation där jag faktiskt inte kände mig pressad och ångestfylld. Den mannen är seriöst den absolut trevligaste människan jag någonsin träffat, jag fick kram på kram och hade verkligen ett fint och långt samtal med honom. Så även om jag stod längre bak var spelningen på topp och även fast jag inte mådde på topp så fick detta band mig att må bättre. Jag älskar the Maine så sjukt mycket att det är helt sinnessjukt.
Om ni någonsin får chansen att se dem - ta den. Om ni någonsin får chansen att träffa dem - ta den. Är lite ledsen att jag inte lyckades ta mig till Jared för hade så mycket jag ville säga till honom men det lär väl komma en ny chans inom en inte allt för lång framtid. För oklart om jag klarar mig ytterligare 16 månader utan att se detta band. Jag hoppas för allt i världen att jag mår bättre nästa gång men trots allt så gick jag därifrån sprudlande glad, till stor del på grund av den underbara man som givits namnet Kennedy Brock men också för att musiken detta band skapar får mig att känna mig så mycket lugnare och tryggare. De förtjänar hela världen. Se the Maine, stötta the Maine, älska the Maine. Hejdå.
Om ni känner för att lyssna igenom deras setlist... fyfan vad jag älskar the Maine.
Hi, hello, how are you?This blog has certainly seen it's better days. To be honest I'm mostly here because I was curious to see if I remembered the login details. Spoiler - I did. But these last few weeks, something has been nagging me, my fing...
"Omg she's alive!" Hade denna blogg fortfarande haft några besökare hade det kanske låtit så. Men när det ekar tomt ett halvår på en blogg som redan sett sina bästa dagar faller den snabbt i glömska. Och det är ungefär dit jag känner att jag hå...
Koncentrerar mig på att lära mig texten till Neck Deeps nya låt så jag slipper tänka på vilken dålig människa jag är. ...
...but I think I love time the most when I'm with you.
Såg the Maine tre gånger till. Var skitkul och jag älskar det bandet av hela mitt hjärta. Aa och btw, John O'Callaghan kände igen mig redan första datumet och började snacka direkt om hur ku...
Har tänkt så många gånger att jag borde logga in här. Att jag borde skriva något här. Att jag borde skriva. Men det tar stopp. Loggar in för att sedan stirra på de tomma vita fälten. Loggar ut. Skriver inget. Håller allt inne. Ibland får ...
