Onsdagen den 9e november. Onsdagen för en vecka sen.

Vaknade med ett ryck. Kollade på klockan. Den visade 04.30 och jag visste att det inte var värt att somna om. Plockar upp mobilen och ser panikartade meddelanden från Gustaf i gruppchatten men istället för att öppna dem öppnar jag internet. Trump leder. Nej nej nej, när jag somnade var det ju 80 % chans att Clinton skulle vinna? Vafan händer? Öppnar gruppchatten och börjar skriva med Gustaf som följt valet hela natten. Ligger och skriver med honom alldeles för länge för helt plötsligt inser jag hur bråttom jag har om jag ska hinna med bussen. Slänger på mig kläder (kortare klänning och strumpbyxor), slänger i mig frukost och står sedan i hallen och velar i 30 sekunder om ifall jag ska ta Vans eller mina vinterskor. Bestämmer mig för vinterskorna. Slänger på mig min fuskskinnjacka och slår upp dörren... till snöstorm. Har inte tid att byta kläder eller något så börjar pulsa genom snön innan jag ger upp och börjar gå i de få hjulspår som finns på gatan. Ställer mig mitt i gatan och väntar på bussen som till slut kommer, hoppar på och börjar återigen diskutera valet i gruppchatten. En efter en börjar folk vakna till och joina konversationen, jag börjar åka till jobbet och känner bara hur klumpen i magen blir större och större. Tänker på Krakow-resan och vår dag på Auschwitz och Birkenau. Fick samma känsla som när vi precis kommit ut från sista baracken på Birkenau. Hur kan det finnas så mycket hat i världen? Hur kan det finnas så mycket ondska? Jag förstår verkligen inte. När det står klart att han vann är vi alla lite tomma på ord och känslor, folk har börjat jobba och gruppchatten dör sakta men säkert ut.

Har absolut nada att göra på jobbet så börjar skriva med Ida istället, som sitter i sitt labb och uppdaterar mig med vad de säger på radio. Tydligen är trafiken kaos men pendeln funkar. "Spännande", tänker jag innan jag börjar koncentrera mig på annat. Vid 12.43 tröttnar jag på att inte göra något och går därmed från jobbet för att åka hem till Ida där vi till sist, efter så många om och men ÄNTLIGEN ska börjar göra våra fotoalbum. Lyckas på något intressant sätt ta mig dit i snöstormen, upp för trappan och hem till Ida. Tar en extremt kort promenad med Happy, hämtar Idas lillasyster, gör varm choklad med nutella, sätter på P4 och börjar sortera bilder och planera upplägg. Håller på med det några timmar, sen lagar Ida mat och när den är färdig samt uppäten fortsätter vi lite till. Enda kruxet med detta är att P4 i bakgrunden hela tiden berättar om hur kaosartad biltrafiken är, all busstrafik i hela länet är inställd, pendeln har enorma förseningar, till och med tunnelbanans blåa linje krånglar! Så jag blev helt enkelt fast hemma hos Ida. Insnöad. Vi bort alltså 10-15 minuter ifrån varandra med bil eller ca 1 timme kommunalt. Men bilköerna var som värst hemma hos henne (pappa satt i kö där i över 6,5 h på väg hem från jobbet) och SL var inte att räkna med, så jag stannade kvar. Alltså det hela var bara så sjukt, vi kunde inte sluta skratta åt alla passivt aggressiva kommentarer från radiopratarna ("ja du måste ju inte berätta om du inte vill") och över hur extremt skev hela situationen var. Men på något sätt var det ändå rätt mysigt, promenaderna i snöstormen var inte alls så illa som man kan tänka sig och när man satt inne i värmen och såg den falla var det väldigt trevlig stämning, i kontrast till morgonen. Men ja. Jag har en egen tandborste hos Ida nu? Helt ärligt, om jag skulle bli strandad hos någon så var Ida det bästa möjliga alternativet. Bäddade en madrass på hennes golv och försökte sedan sova efter en extremt lång och extremt skev dag, i all sin enkelhet. Var dpck extremt orolig över hur jag skulle lösa jobbet morgonen efter så vaknade minst en gång i timmen och kollade SL-appen som var kaos hela natten igenom och när morgonen väl kom ringde jag min handledare som sa åt mig att stanna hemma. Så helt plötsligt hade jag även tid att gå morgonpromenad med Ida och Happy i snön vilket gjorde hela dagen, efter det gick det bara ut för haha. Följde Ida till jobbet innan jag påbörjade mitt mission att ta mig hem och till slut, på minuten 21 timmar efter att jag lämnat jobbet, kom jag hem! Och hade dessutom en ledig dag hihihi.

Förra onsdagen började inte på topp men gjorde en helomvändning och blev rätt mysig ändå. Trots att det kanske inte verkar så märkvärdigt i detta inlägg så är det definitivt en dag jag kommer komma ihåg en bra tid framåt, för allt var så extremt... skevt. Finns inget annat ord att beskriva det med. Skevt. Men fick i alla fall spendera tid med Ida lol.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hi, hello, how are you?This blog has certainly seen it's better days. To be honest I'm mostly here because I was curious to see if I remembered the login details. Spoiler - I did.   But these last few weeks, something has been nagging me, my fing...

"Omg she's alive!"   Hade denna blogg fortfarande haft några besökare hade det kanske låtit så. Men när det ekar tomt ett halvår på en blogg som redan sett sina bästa dagar faller den snabbt i glömska. Och det är ungefär dit jag känner att jag hå...

Koncentrerar mig på att lära mig texten till Neck Deeps nya låt så jag slipper tänka på vilken dålig människa jag är.  ...

...but I think I love time the most when I'm with you. Såg the Maine tre gånger till. Var skitkul och jag älskar det bandet av hela mitt hjärta. Aa och btw, John O'Callaghan kände igen mig redan första datumet och började snacka direkt om hur ku...

Har tänkt så många gånger att jag borde logga in här. Att jag borde skriva något här. Att jag borde skriva. Men det tar stopp. Loggar in för att sedan stirra på de tomma vita fälten. Loggar ut. Skriver inget. Håller allt inne.   Ibland får ...