Words by JCO'CV

I helgen var jag med min familj på födelsedagsfirande av en av mina föräldrars kompisar. En familjevän vi inte sett på länge var där och på något sätt slutade det med att jag fick berätta om Nottingham och fina, fina the Maine. Mamma inflikade återigen att hon aldrig blivit så glad av att se mig få "en jättestor kram från en helt främmande minst 10 år äldre man" (han är fortfarande bara 9 år äldre, get your facts straight) och jag blev patetiskt nog tårögd. Familjevännen frågade varför jag tyckte så mycket om denna man. Sjöng han bra? Eller var han bara snygg? Svarade att han inte direkt var ful men att det jag uppskattade mest var hans ord. Hans texter, hans poesi. Och det är så sant. 

"We set out to make a record that let's you know that you aren't alone in feeling lost and to be found may not be the point. Maybe it's merely to be whatever it is you aim to be."

- JCO'CV

Hur länge räknas en lögn som en vit lögn?

Hur länge kan man med gott samvete använda vita lögner?

Hur länge får man utsätta en och samma person för vita lögner?

Vill veta.

Igår kväll var jag hemma hos Lisa tillsammans med Johanna och till viss del Anna. Vi åt roliga frukter och chokladfondanter samt låg i en hög i Lisas mörklagda rum lyssnandes på deppmusik. Det var najs.

Hela dagen har varit som ett enormt moln av ångest.

     Har funderat hit och dit om hur man egentligen vet vem som har ens rygg, vet man någonsin det, finns det ens såna människor? Slog knut på mig själv, försökte be om hjälp, slutade nästan i en ångestattack. Igen. Men då kom Carro som en räddare från ovan och tog en promenad med mig och även om jag nu framstår som största tönten, mest behövande personen någonsin, mest deprimerande vännen, så var det skönt att få ventilera lite av allt som hänt. Få släppa ut lite av allt som tynger mig. Och framför allt så var det så jävla skönt att bara komma ut.

     Efter att vi sagt hejdå så fortsatte jag gå ett tag i min ensamhet och kom fram till att jag borde göra det oftare. Bara gå ut och gå. Vare sig jag är själv eller ej. Distraktionen var välbehövlig, känslan av att självmant vandra runt ensam en kall och mörk natt var så befriande och det kändes bra. Hade dock inte pratat av mig klart än så efter ett tag satte jag mig på en bänk och ringde Siri, men i alla fall. Ska börja promenera mer. Känns som om det är ett bra sätt att i alla fall börja trassla ut sina tankar på. Genom att promenera och filosofera.

Bild snodd på tumblr

Har bestämt mig nu.

Ska försöka strypa inflytandet negativa människor har på mig. Stänga av, stänga ute. Försöka fokusera på att bli gladare och ha en ljusare tillvaro.

Det första lilla steget mot detta mål var att inte ha en svart blogg så gjorde den ljusare. Nästa steg är en aning större för nu ska jag börja ta avstånd från alla människor som får mig att må sämre, som förstör snarare än att hjälpa. Även om de inte menar något illa. Och om de fortsätter fucka med mina tankar skickar jag Niall på dem.

I helgen var jag i L0nD0n för att återse fjantarna i All Time Low och You Me At Six för tredje gången. Såg även Walk the Moon live för första gången, vilket var mycket najs. Kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta för All Time Low och är så stolt över att de lyckats komma så pass långt som de faktiskt har! Även om Alex fortfarande är en lika förvirrad själ ("Hi wembley!!!!! ....this isn't wembley, it's the O2") så har de utvecklats så enormt och även om jag bara varit med en bit på vägen så är det coolt att ha följt dem genom åren. Blev även lite mer peppad på nya albumet efter att ha hört Something's Gotta Give live, det kan nog bli helt ok ändå. Känner även att jag kanske måste gå på bråvalla för tredje gången gillt i år också, för kommer hata mig själv så mycket om jag missar dem på hemmaplan haha... You Me At Six var dock också bra men de är lite mer av ett band "som är roligt att se" men bryr mig inte så mycket mer egentligen. Men Siri var glad att se dem, så då är jag glad!
Frånsett konserten så strosade vi mest omkring, hade picknick i Hyde Park och i någon random park vid Themsen med utsikt mot London Eye. Det var najs. Vi åt även Nando's två gånger på en och samma dag men det var det värt för det var riktigt gott och jag brukar inte vara så jätteförtjust i köpt kyckling!

Annars då? Har mest varit förvirrad den senaste veckan. Jag och Ida hade ju då våran middag med tema One Direction förra lördagen, där vi tvingade alla att lyssna på deras musik och någon gång framåt kl 01 tvingade alla att se This is Us. Det slutade med att jag grät över Niall Horan, tänker skylla det på trötthet och pms men jag grät i vilket fall som över Niall. Sen på söndagseftermiddagen begav sig min familj mot Malmö för begravning av min kära lilla lillamormor, och för att lätta upp mitt sinne lite på vägen lyssnade jag på min 1Dlista non stop hela vägen dit och skrek alla låtar från tårna. Pappa hotade med att lämna mig på en rastplats, jag sjöng ändå. Men i alla fall, vi kom fram, sov, vaknade, gick på begravningen och mottagningen innan vi skulle åka hem igen. Satte mig återigen i bilen lyssnandes på 1D innan jag gav upp och försökte sova. Satte mig på mobilen och lutade mig mot fönstret. Cirka 10 minuter senare vaknar jag av att hela sätet skakar då Ida smsspammar. Hon hade hittat bra ståplatser till 1D på Ullevi. Vi som bara skrattat och sagt "haha vi kan se de nästnästa gång de kommer istället" hade sedan 10 minuter senare biljetter till One Direction på Ullevi i sommar och diskuterade möjligheterna att tälta i kön. Så ja, jag ska se 1D? Vi har varit förvirrade hela veckan haha men nu känns det ganska bra! Ska bli jättekul, det är typ det enda jag ser fram emot det kommande halvåret.... och hela året för den delen.... alltså hur gick detta till ens haha? Vi har i alla fall kul haha (och Ida, you better love me imorgon för Siri hatar mig efter att jag släpat runt henne i London för att leta efter 1D saker).

Annars så är det bara pluggpluggplugg och ångestångestångest som gäller. Fick min första ångestattack på nästan ett halvår på grund av The Maines nya singel så har knappt lyssnat på dem sen dess, avgillade och avföljde på alla medier också då det bara var triggande. Hoppas att det blir bättre när American Candy släppts, så det bara var den låten som fick mig att reagera så och inte the Maine som band. För tänker inte gå från the Maine tilll One Direction, där går gränsen.

Nu ska jag och Ida fortsätta diskutera Niall och Harry via sms, härrå!

We're on fire now