Jag skriver från en MacBook? Inser ni hur sjukt lost jag är? Om detta inlägg blir helt off skyller jag på datorn.

Jag har helt tappat min känsla för tid. Allt känns så avlägset, helgen känns som att den var något som skedde för veckor sen (det var en väldigt bra helg dock) och under helgen kändes det som att skolan bara var en avlägsen illusion. Men nej, helgen var tre dagar sen och skolan är mycket verklig. Förmiddagar går i slow motion och eftermiddagar känns som en helt annan dag. Undrar vad som egentligen hände...

Men det jag tänkte komma till; under den extremt långdragna historialektionen igår (vilket jag fick en smärre chock över för det känns som år sedan) så insåg jag hur ogärna jag ville sitta i den där bänken. Vi fick läsa en artikel om varför kulturarven är viktiga och pepprades med bilder på förstörda kulturarv. Saker av enorm vikt som vi aldrig kommer få tillbaka. Något som funnits, men inte längre finns. Inget vi kommer få uppleva eller se. Men jag vill se. Det finns så extremt många saker jag skulle vilja se; vill se dessa monument, vill se det som för omvärlden inte är så speciellt, vill se vackra vyer, vill se valar, vill se kulturarv, vill se allt, vill se inget. Jag vill bara se. 

Har i flera år velat åka till Auswitch och Budapest. Var i Prag 2013 och vill så otroligt gärna tillbaka. Vill åka till Amsterdam igen också och faktiskt uppleva staden på riktigt, inte sitta sjuk och titta ut på en storm genom ett fönster. Tänkte på detta under lektionen och herre gud vad gärna jag vill detta. Det måste hända. Om One Direction "splittras" så att 1D-veckan 2.0 inte blir av ska jag fan ta mig till dessa platser nästa sommar istället. Även om 1D-veckan 2.0 blir av så ska jag ha pengar undanlagda för att ha råd med att se dessa platser också. Jag vill åka. Jag gör det fan själv om så krävs. Jag vill inte sitta på rumpan på samma ställe i resten av min ungdom. Jag vill fjällsvandra i Sverige, vill se Grand Canyon och öknar, vill uppleva världen. Inte sitta i en av mina hat-salar i skolan och lyssna på en lärare som älskar att bara höra sin egen röst. Inte gå hem till huset jag alltid bott i och läsa läxor. Jag vill ut. Jag vill bort. Smsade med Ida inatt och vi sa på skoj att vi borde flytta till Kalifornien så vi kan vara nära Harry Styles och the Maine samt ständigt sjunga OC-introt. Jag tror aldrig att något har låtit så lockande innan...

Ett av torgen i gamla stan i Prag. Jag var seriöst här varje kväll när jag var där. Jag. Vill. Tillbaka.

KAN NÅGON STOPPA MIN PISSHJÄRNA FRÅN ATT ÖVERTÄNKA VARENDA LILLA SAK!?

Kvällspromenad på Fårö.

Mitt sista sommarlov är nu officiellt slut. Det började med att jag träffade Ida vid spottkoppen på Centralen för att åka till Oslo och det slutade med att jag skiljdes från Ida vid spottkoppen på Centralen när vi var på väg hem från Fårö. Det var på dagen två månader mellan dessa två händelser och jag saknar det två mellanliggande månaderna som satan.

Men Fårö var väldigt mys. Första kvällen grillade jag, Lisa, Ida och Johanna s'mores-ish på raukarna och pratade, dagen efter badade vi, cyklade omkring i skogen, plockade blåbär, köpte fika och hade picknick på stranden i väntan på att Anna skulle komma. När hon kommit lagade vi middag och bakade saker med blåbär i innan vi såg titanic och hatade på Rose. Innan skeppet började sjunka tog vi dock ett iskallt nattdopp så vi skulle kunna lida med Jack. Dagen efter cyklade vi och hälsade på Lisas häst Nökkvi, åt crêpes och handlade på ica. Jag och Ida bakade bröd medan Anna och Johanna plockade mer blåbär. Sen spenderade vi kvällen med att äta gino och prata och jag har fan aldrig skrattat så mycket åt en historia om ost någonsin. Det var fint. Sista dagen hann vi inte jättemycket men vi hann köpa visbyglass och vi hann kaosa på båten samt inleda operation falken. Vi får se hur det slutar. Jag har i alla fall haft det bra.

Idag så började dock skolan igen. Trean. Helt sjukt. Hur ska det gå? Mitt schema är dock rätt okej och ser likadant ut som Lisas vilket är väldigt bra om man ser till gymnasiearbetet. Vi ska nog lyckas lösa det. Men ska inte ljuga, när jag satt där i aulan och lyssnade på rektorerna ville jag bra mycket hellre sitta på gräsmattan utanför Ullevaal i Oslo och köa till One Direction igen, med ett helt sommarlov framför mig. Jag hade faktiskt ett väldigt bra sista sommarlov. Jag stod front row på One Direction två gånger på fyra dagar, jag fick återse Nice tillsammans med Ida och Johanna och jag hade det mysigt på Fårö. Jag vill inte att det ska vara slut...

Sommarlovets anthem #1

I brist på bättre bilder - här är en bild på Garrett och John!

Imorgon drar jag till Lisa på Fårö tillsammans med Ida och Johanna. Har äckligt mycket att göra innan dess men eftersom jag återigen vaknade upp med huvudvärk för typ femte gången på en vecka och värktabletterna är slut så har jag inte gjort något alls. Dumt.

Men nu på slutet har det i alla fall börjat hända mer saker. Var någon dag ute vid Drottningholm och Kärsön om lallade tillsammans med Anna, Gustaf, Ida och Johanna och åt sedan middag med Ida och Johanna. Skulle ha varit med Fredrik och Camilla en annan dag men huvudvärken dödade mig så ställde in det. Sen så drog jag med mig Fredrik, Johanna och Anna till grönan för att återse the Offsprings i måndags. Vi mötte upp med Siri och hennes kompisar Elsa och Anja och hängde med dem på grönan och efteråt (tror Fredrik var lagom glad på mig sen hehehe) vilket var najs. Dagen efter hängde jag med Ida och Johanna igen, Anna var med ett tag. I onsdags ställde jag in min dejt med Loppan pga, you guessed it, huvudvärk och igår spenderade jag kvällen med min familj. Och även om jag idag återigen gömmer mig i min säng med huvudvärk så är jag rätt pepp på Fårö för det kommer nog bli fett med mys.

Saknar Frankrike en aning.

Det är en sak jag har tänkt väldigt mycket på den senaste tiden. Eller ok, flera saker. Dels texten till Over Again av One Direction för damn, vad fel jag har sjungit och sen har jag även tänkt på om jag kanske är mer introvert än ambivert i alla fall. Men det var inte riktigt det jag hade tänkt ägna detta inlägg åt. Utan det jag har tänkt mest på är en viss tumblr-post som jag såg för jag-vet-inte-hur-länge-sedan. Fråga mig inte varför dock.

Jag vet inte hur många av er som är bekanta med tumblr men någon gång då och då dyker det i alla fall på min dash upp långa inlägg med life advices. Jag kan inte ens räkna hur många sådana jag skrollat förbi utan att orka läsa men den där enda gången jag faktiskt noggrant läste skiten så var det ett råd som verkligen stod ut för mig. Tänkte inte så mycket på det då men nu, helt ur det blå, har jag tänkt på det nästintill dagligen i två veckor.

”Lär dig att dra upp dragkedjan på dina kläder själv.
Du kommer inte alltid ha folk till hands som kan hjälpa dig.”

Jag kan köpa det. Jag kunde stänga mina egna kläder redan innan tumblr sa åt mig att lära mig det för jag är en självständig ung kvinna som, tro det eller ej, kan klä på mig själv. Men det har ändå fastnat, även om jag antar att det inte var på samma sätt som listförfattaren hade tänkt sig.

För visst sitter den där dragkedjan nästan alltid på ryggen. Visst sitter den där man själv inte alltid når. Visst sitter den på den plats där man är som mest sårbar. Uttrycket ”en kniv i ryggen” går ju inte så för intet, det finns ett skäl till att man inte säger ”en kniv i låret”. Ryggen är den plats där man är som mest sårbar. Det är en stor yta som agerar måltavla utan att vi vet om det. Utan att vi kan skydda den. Vi har inte ögon i nacken, vi når inte att täcka ryggtavlan, vi är helt blottade och lämnade i omvärldens händer om vi inte väljer att spendera våra liv med att blicka bakåt över axeln. Eller ständigt gå med ryggen tryckt mot väggen. För förstå hur lätt det i teorin egentligen är att göra det. Att sticka en kniv i ryggen på någon. Både bildligt och bokstavligt talat (ok, mer bildligt). Menade författaren till listan att man ska lära sig att stänga dragkedjorna för att skydda sig själv? Eller syftade den helt enkelt på att man faktiskt kan vara ensam ibland? Läser jag in mig för djupt i detta? Jag vet inte. Förmodligen.

Men tänk på det. Hur många skulle be en främling om hjälp att dra upp den där dragkedjan? Jag kanske är den enda, men jag skulle inte göra det. Det känns spontant fel, att ha någon okänd människas fingrar dansandes över en del av min kropp som är så pass sårbar. Hur många skulle be en kompis om hjälp? Jag har i alla fall gjort det tidigare, med allt från BHar till hårsnoddar. Men så tar vi det hela ett steg längre; hur många har fått en kniv i ryggen av en främling? Hur många har fått en kniv i ryggen av en vän? Hur behandlar man sagda vän efter en sådan incident? Som en främling. En person man inte ber om hjälp med dragkedjan. En person man inte tar några risker med. Man behöver stå nära för att kunna sticka in kniven, det är de som står en närmst som besitter den största förmågan att skada en. Inte den okända personen du gick förbi på ica.

Hur vet man vem som har ens rygg? Hur vet man vem som hjälper en att skydda det mest utsatta man har? Det gör man inte. Aldrig. Och den som tycker in eggen i ryggen är oftast någon man känner. Inte en främling du springer in i på stan, utan någon du skulle kalla för en vän. Antagligen så det bara jag som har problem med tilliten men det tipset känns ändå som ett bra tips. Lär dig dra upp dragkedjan själv. För när det kommer till kritan, så är du den enda som faktiskt kan skydda dig mot den där kniven i ryggen, som oftast kommer från någon du litar tillräckligt mycket på för att tillåta dig själv att blottas på det simpla sättet.

Jag måste sluta övertänka saker.

Jag är så jävla tacksam att denna man fortfarande lever.

Nu ska jag dra ut och försöka leva ett vanligt, normalt och lugnt liv trots att One Direction är där ute och släpper låtar helt ur det blå och slår alla tidigare iTunesrekord. Önska mig lycka till.