Oh, I can see now that all of these clouds
Are following me in my desperate endeavor
To find my whoever, wherever she may be

Euforin var total när Alex spelade denna. Minns hur jag stod där, skrek med i vartenda litet ord och tänkte att folk som inte hört Alex live och akustiskt inte vet vad vackert innebär. Är så jävla glad att jag i sista sekund bestämde mig för att filma skiten. Det må vara över ett år sedan men jag blir fortfarande lycklig varje gång jag hör Remembering Sunday, just på grund av den här kvällen. Jag gillar All Time Low och jag gillar Alexander Gaskarth.

Livet går ihop, om än knappt. Koncentrationen av ångest i kroppen blir bara högre och högre trots att skolarbetet nu i princip är slut. Försöker hitta saker att göra för att slippa vara ensam med mina tankar men det är svårt och jag känner mig ganska ensam just nu. Lyssnar på All Time Low ungefär lika mycket som jag gjorde inför Bråvalla 2013 (alltså extremt mycket) för att hålla de onda tankarna borta och måste säga att det är ett trevligt band. Man blir gladare av dem. Har dem att tacka för mycket.

Jag vill inte ha jullovet 2013 version 2.0 Inte nu. Inte nånsin. 

Detta var inte vad jag signade upp för. 

Känslan när det är underbart väder ute men du är fast inomhus då du måste lära dig hela biologi 1 kursen på 3 dagar... Känner att jag har svårt att se hur livet ska gå ihop fram till den femte juni. Men på plussidan så är matte 4 i alla fall över, det gick åt skogen men det är över och jag har bara en mattekurs kvar nu woho. Om 3 veckor har jag sommarlov och ska fira Lisa, om en månad är jag hemlös i Göteborg med Ida och förhoppningsvis ska jag även inom en snar framtid ta mig till Nice. 2 veckor av skit kvar men sen taggar vi sommarlov, hopefully utan samma höga ångestkoncentration. Jag är redo.

Jag gillar denna människa sjukt töntigt mycket.  

Remember hur jag sa att jag var taggad på den 13e maj? Då handlade det mest om att ett visst album vid namn "Allt jag ville säga" skulle släppas men livet är något otippat och på något sätt så slutade det hela med att jag såg Ulrik Munther på releasedagen av hans nya album. Det var mycketmycket najs dock och eftersom livet är något otippat så var det även extremt kul då en viss persons stalkingoffer/odödliga killergameoffer även var på plats och till och med på scen... Men Ulrik är en mycket begåvad människa och otroligt awkward på att hantera plötsliga försvinnanden av keyboardister, vilket gjorde allt ytterligare lite bättre. Kan dock dra slutsatsen att jag och Ida kommer dö när vi ser One Direction för vi är sjukt instabila men när vi sprang till tåget i regnet så skrattade vi dock en hel del, så vi kanske dör lyckliga i alla fall. Jag gillar Ida och jag gillar Ulriks nya album. "Den sämsta skiten du lyssnar på" enligt min fader men skit i honom, bilda er en egen åsikt och lyssna själva!

With my eyes closed this feels like home

Adrift in my own head and all i really know is

Whatever this is, it doesn't get easier

So take it slow, just take it slow

Spenderade valborg tillsammans med Ida och Johanna. Vi hade det mys med mjukglass, sockervadd, mer glass och lyckades faktiskt till och med bli djupa. Det är nästan värt en applåd. Fick även en utskällning av en sovandes Ida, ska bli kul att dela tält med henne i sommar. Jättekul. Fredagskvällen var också mys och spenderades tillsammans med Fredrik, vi var ute och gick med hans hund och pratade. Lördagen spenderades med ångest- och stressattacker men på kvällen blev jag upphämtad av Camilla med lånehund och gick lite kort med den, sen lämnade vi hunden och mötte Fredrik och hans hund istället. Sedan gick vi hem till honom och såg på film, åt glass och "firade" mig i efterskott. Fick ett kuvert fyllt med glitter, pokémonkort och hundra bollhavsbollar (internskämt ftw) samt fancy choklad. Mycket nice och mycket mys. Sen följde jag Cammi hem och vi stod på gatan och pratade ett tag mitt i den förvånansvärt varma natten och alltså. Jag har fina vänner. Jag gillar mina vänner.

Annars så tror jag att jag imorgon kommer kirra min första F-varning, har smått (läs: extremtsupermycket) panik över matten och förstår inte hur jag ska hinna med allt jag behöver hinna med innan denna termin är över. Har börjat sova smått igen men tror det handlar om att jag helt däckar av utmattning och det verkar tyvärr som att min mage gav upp på kuppen. Tvåan är kul. MEN jag har i alla fall fina vänner som får mig att må lite bättre och även om jag gång på gång lovat mig själv att sluta låta min egen lycka vara beroende av andra människor så är jag väldigt glad att jag har dessa människor i mitt liv för de gör mig lite gladare. Tack och hej, leverpastej!

Grit your teeth, pull your hair,
Paint the walls black and scream, "Fuck the world
'Cause it's my life, I'm gonna take it back,"
And never for a second blame yourself.

We can't run from fate,
But we can let it take us down, down this road,
Where all our colors run together,
Let's take the worst and make it better,
Let's take this mess and make a home.

Jag praktiskt taget bor i Alexander Gaskarths rövhål.

Spent a night or two alone, just punchin at the walls
Thinking that I lost it but who hasn't afterall
And then I'd listen to you cry and blame it all on me
Then we joke about our past and how unhappy life could be

I onsdags så slog verkligheten till och jag tappade allt medan jag lagade middag. Livet är så jävla orättvist. Fina personer mår dåligt, systemet är byggt för att segregera människor, alla krossas av stressen. Jag är inte annorlunda. Fram till i onsdags mådde jag ganska bra, stressad men glad. Sen slog det tillbaka. Tack och lov så tog jag en över tre timmar lång promenad med Camilla, Fredrik och Herman på onsdagskvällen, annars hade nog tankarna ätit upp mig inifrån. Gillar de människorna, är glad att jag och Cammi hittat tillbaka till varandra också. Känns alltid så naturligt att prata med henne. Så var ändå väldigt glad när jag gick och lade mig, skrattandes åt Hermans trauman, Fredriks icke-existerande skäggväxt och Camillas oskuldsfullhet.

     Men sen la det sig som en klump i magen och har gnagt mig sen dess. Vem fan är jag att klaga på att jag mår dåligt? När blev jag en sån där människa som inte kan öppna käften utan att poängtera att "hallå jag mår också dåligt"? Varför kan jag inte agera stöd åt andra när de gjort det åt mig? Försöker stoppa impulserna men det slutar oftast med att jag säger något som gör hela situationen värre innan jag på något sätt lyckas flika in att "jag har det också tufft". VILL INTE VARA EN SÅN MÄNNISKA! Men när alla långsamt drunknar är det svårt att veta vad man ska göra. Vissa människor förtjänar verkligen inte all den skit de lever med och allt är så sjukt orättvist. Och jag kan inte hjälpa, utan känns mest som att jag gör situationen värre och jag vet inte vad jag ska göra för att ändra det.

     Känner egentligen mest för att ge upp. Lägga mig i nåt hål nånstans och stanna där för evigt. Skiter i det mesta. Förutom vissa människor, de som inte förtjänar att må såhär. De bryr jag mig om. Hela livet och hela denna jävla värld vi lever i är så sjukt orättvis.