What does it take, to be alive?

And are the chances we take

What we're measured by?

Vet inte riktigt om jag fuckat upp totalt eller tagit första steget mot bästa resan i mitt liv men jag har en festivalbiljett att hämta ut i Arizona. En festivalbiljett som även inkluderar en spelning där mitt favoritband spelar mitt favoritalbum of all time live från början till slut. Min största dröm sen 5 år tillbaka. Hur fan löser jag detta?

Förra tisdagen köpte jag "mitt i natten" under halvt om halvt hot en biljett till LANY efter att ha velat sen konserten annonserades ut i juni. Men 20 timmar innan spelningen lyckades Johanna till slut övertala mig att gå och det var fett najs. Hela spelningen var så drömmig? Är spontant skeptisk till begreppet drömpop meeen efter att ha sett LANY har jag insett att det fan är precis vad det är. Drömpop. Man hamnade som i en annan värld med massa lampor i mysiga färger och svettiga kroppar och människor som gungandes fram och tillbaka sjöng samma låtar som du. Dessutom lät de väldigt nära studioversionerna live, vilket alltid är najs. Och Paul såg bra ut. Påminde typ om John O'Callaghan 2014 på något sätt. Men var inte det jag skulle prata om hehe... LANY var najs, är så så så extremt glad att jag gick för det var en otroligt mysig kväll. Gick som på små rosa moln både torsdagen och fredagen då jag var så lycklig över att jag faktiskt tog mig i kragen och trotsade Debaser. Har också haft något medley av LANY-låtar permanent fast i huvudet sen dess... Förbandet James Hersey var förövrigt också bra men summa summarum - se LANY om du får chansen för det var som att hamna i en annan värld där allt är lite mer drömmigt.

Om du inte älskar Troye Sivan ljuger du för dig själv.

Jag har vetat vem Troye Sivan är sedan den 5e maj 2013. Då kom detta klipp upp i mina rekommendationer på YouTube och jag klickade av oklar anledning på det. Och sen klickade jag mig igenom alla andra klipp på hans kanal. Och jag blev helt förälskad i hans personlighet. Han är en sån där person som är ascool helt utan att försöka men samtidigt är den största tönten du kan tänka dig. Man vill bara vara hans vän liksom. Men i alla fall. Jag har varit med sen första singeln kom. Första EPn. Första albumet. Första spelningen. Första tv-framträdandet. Och i fredags såg jag honom live på grönan. Vet att jag i början av typ mars skrev ett inlägg där jag försökte att sätta lite ord på hur taggad jag var men misslyckades brutalt. Har varit fett taggad sen det först annonserades ut, blev fett ledsen när spelningen sköts fram och sen blev jag fett taggad igen. Det intressanta med detta är väl att jag egentligen inte varit något större fan av hans musik (delvis därför jag inte gick förra gången han var här), han har haft några låtar jag tyckt om men de flesta har jag haft lite svårt för. Men han är en sådan otrolig person att det inte spelat någon roll. Men let me tell you, är helt frälst nu efter att ha sett honom live.

Eftersom jag inte slutade jobba för ens tidigast klockan 16 och jobbar i Narnia gick jag i 24 timmar innan spelningen och nojjade över att jag inte skulle komma in. Var så äckligt stressad att jag skulle komma dit för sent, bli utestängd medan mina kompisar var där inne och inte få se människan in the flesh. Men efter att ha sprungit från jobbet till pendeln och sprungit från pendeln till spårvagnen och sprungit från spårvagnen till stora scen så lyckades jag hitta Ida och Johanna som ledde mig till Anna och jag kunde äntligen slappna av. De hade varit där sen lite innan grönan öppnade och hade faktiskt fått väldigt bra platser så är så jävla glad att allting löste sig. Bra med vänner alltså. Och hann precis in till Anna innan alla i publiken reste sig upp så det var ju också najs. Sen var det bara tre timmar väntan men det går rätt snabbt när man är fyra pers och kan snacka om allt mellan himmel och jord. Väntan var dessutom så värt det för jag kan inte ens sätta ord på spelningen. Var verkligen hänförd och som i trans hela spelningen. Hur kan en liten piprensare som dansar som en nudel fylla en så stor scen helt själv? Hur kan man bli så glad av att se en annan människa glad? Hur kan någon vara så effortlessly cool?

Nej, jag vet inte vad jag ska säga. Så jag säger tack.

Tack Troye för att du är du, en helt otrolig artist och en ännu mer otrolig människa. Låtarna var såsåså mycket bättre live än inspelat, helt galet, och hela stämningen på spelningen var rent utsagt magisk. Detta är nog den bästa grönanspelning jag någonsin varit på. Tack Ida, Johanna och Anna för att ni gjorde så jag fick avnjuta den från fjärde raden. Och om ni inte vet vem Troye är, åtgärda det asap och om ni inte älskar honom så ljuger ni för er själva. Fantastisk människa.

Har faktiskt gjort en hel del den senaste tiden och har övervägt att skriva ett inlägg om det. Men orkar inte just nu. Det kanske kommer ett senare.

Tänkte egentligen bara slänga in att min halvcrush på Sam Claflin ledde till att jag och Ida ikväll såg en film vid namn the Riot Club och ville bara tipsa om den för tyckte den var bra. En annan film jag och Ida såg tillsammans för inte alltför länge sedan var the Fundamentals of Caring, den var också bra men Sam Claflin var inte med. Två rätt olika filmer men de var najs ändå för vi har fett bra filmsmak. Bara så ni vet. Nu ska jag fortsätta försöka planera morgondagen med henne men ni kan ju se filmtrailerna under tiden, har'e gött.

Finns få band jag tycker mer om än Paramore.