pardon me…

i’m currently in search of a particular road
one that leads neither here nor there
one that just kinda takes you
takes you slow
or takes you not so
see i’m unaware of where i’m going
not sure i’m really going anywhere at all
but my blood it courses
and my will is strong
so if you’re from around these parts i’d like to know
are you familiar with a road that simply just

goes?

- John C. O’Callaghan V

Ord från Sincerely, John the Ghost av John O'Callaghan och bild härifrån.

Livet känns så ovant just nu.

Denna vecka samt nästa vecka är det jobb, jobb, jobb som gäller samtidigt som man måste hinna träffa människor innan de far iväg på sina egna äventyr. Både Lisa och Gustaf försvinner nu den kommande helgen och veckan efter det flyttar även Fredrik. Det känns så främmande och konstigt. Mina kompisar ska flytta? Vet inte när jag kommer se dem nästa gång igen. Jag menar, Fredrik har fan funnits här i 18 år, vad menar ni med att min promenadkompis försvinner?!

Det känns konstigt.

Samtidigt måste jag lista ut vilken väg jag ska ta. Jag tackade nej till min plats på Uppsala Universitet. Men nu då? Ska jag tacka ja till praktikplatsen jag blivit erbjuden fram till jul? Eller ska jag tacka nej och hoppas att jag får ett jobb? Ska jag försöka ta mig an fler ledsagningkunder? Eller kommer det bli omöjligt i kombination med heltidspraktik eller annan sysselsättning? Hur har alla andra lyckats lösa det? Varför lyckas inte jag? Vilken väg ska man välja? Vilken väg ska man ta?

Jag vill börja plugga nästa år igen. Vill inte fasta hemma och inte ha någon högre utbildning. Vill leva universitetslivet. Men hur kommer man på vad man vill plugga och hur kommer man in? Samtidigt som jag funderar på detta vill jag bara tjäna pengar nog att åka till Arizona. Få vara där och iallafall se en del av allt jag vill hinna med. Fira min 20-årsdag med pizza och solnedgång över Grand Canyon. Men hur får man ihop nog med slantar till det?

Jag vet inte vart jag är på väg eller om jag är på väg någonstans överhuvudtaget. Men jag vet vad jag vill i slutändan.

Jag måste bara lista ut hur jag kommer dit.

10 låtar du är besatt av (just nu):

○ With Confidence – Higher
○ The Maine – The Sign
○ LANY – Bad, Bad, Bad
○ Bastille – Good Grief
○ Tove Lo – Cool Girl
○ Angus & Julia Stone – Mango Tree
○ Nick Santino – That Old Corolla
○ John the Ghost – Nowandlater
○ Panic! At The Disco – Girls/Girls/Boys
○ DNCE - Toothbrush

9 saker du gör varje dag:
○ Kollar instagram och twitter, hatar mig själv
○ Dricker minst 2 liter vatten
○ Skriver med Siri
○ Lyssnar på musik
○ Funderar över vad jag ska göra med mitt liv
○ Tänker på träd, träd är bra
○ Ser på träd, träd är fina
○ Kollar snap ifall the Maine lagt ut något på sin story……….
○ Mitt liv är så jävla ospännande att det är ett skämt

8 saker du stör dig på:
○ När folk fkn läser dina frågor och sen skiter i att svara???? Får hellre sjuttiotre ”jag vet inte” än inget svar alls.
○ Generellt hela grejen med att folk tror att de måste vänta en viss tid innan de svarar på sms för att inte verka för på eller som att de inte har något liv? Staph it, hatar deeeeeet.
○ Fans som tror de är bättre fans än andra för att de äger fler saker eller (då jag syftar på band) sett bandet fler gånger eller träffat dem fler gånger. Allt det bygger på hur vida man har tid och pengar, inte hur stort fan man är… Samma med ifall man stått front row eller ej, så jävla många tränger sig hela vägen fram. Blir så irriterad.
○ När man låser någon för dagen då man "ska ses" men sen bara skjuter och skjuter på att träffas. Man skjuter inte mycket utan bara lite så den som väntar inte hinner göra något stort utan mer får sitta och rulla tummarna i väntan och sen skjuter man på allt så mycket att det till slut rinner ut i sanden och man slösat en hel dag på ingenting.
○ Små ljud som folk gör när de äter – om de tuggar för högt eller smaskar, spiller och dräller helt utan att bry sig, drar gaffel och kniv mot tallriken eller allra värst mot tänderna. Hatar.
○ Folk som är så jävla säkra på att deras sätt är det enda (och ”rätta”) sättet att de vägrar lyssna eller tänka vidare. Stör mig något enormt.
○ Folk som inte behandlar andras grejer försiktigt och som fingrar på allt och snokar runt i skåp och lådor. Tänk er typ Halv åtta hos mig när de går omkring och gräver i alla garderober i hela huset och lyfter upp prydnader osv. Mår seriöst dåligt av att se det, får tuppjuck irl.
○ Folk som blir kränkta när man inte vill att de ska röra en. Jag skiter i om du är släkt eller vän, vill jag inte ha din hand på min axel så ska du fan inte lägga din hand på min axel. Vill jag inte ha en kram, krama mig inte. Så enkelt är det.

7 saker du är rädd för:
○ Att bli ensam, mår så dåligt av tanken och än mer av känslan.
○ Hör väl egentligen ihop med den förra men att alla mina vänner ska gå vidare i livet medan jag står kvar och stampar på samma ställe.
○ Fiskar, jag hatar havet. Det är så stort och tomt men samtidigt fyllt med så mycket och jag tycker det är obehagligt.
○ Att jag inte lyckas få något jobb och därmed inte har råd att göra det jag vill detta år.
○ Att falla mot min död. Har inga problem med höjder men tycker t.ex stegar är obehagliga för att de är så instabila och kan riskera att falla när jag står på dem.
○ Att något ska hända min familj, vet inte riktigt vad men kan bli rätt rejält orolig om exempelvis mam&pap inte svarar i telefon när jag vet att de är ute och åker bil.
○ Vilket blir en fin övergång till sista punkten – bilolyckor. Folk håller på med så jävla mycket dumt medan de kör bil och är så jävla själviska som bara tänker på sig själva, utan minsta hänsyn till alla andra liv som också drabbas vid en olycka.

6 fakta om dig:
○ Jag hatar frukostmat. Har insett att frukost är mycket godare om man äter riktig mat eller något starkt som väcker en på riktigt. Stark salsa är min räddare i nöden.
○ Jag dricker alltid minst två glas vatten precis innan jag ska gå och lägga mig för att jag är rädd att jag inte ska kunna somna för att jag är törstig, alternativ vakna med helt torr mun.
○ När jag äter vindruvor skalar jag dem med tänderna och äter skalet först innan jag äter själva druvan. Camilla hade väldigt roligt åt detta dagen vi gick till St Paul och hade ca tvåtusen vindruvestopp.
○ Jag tycker inte om att sova på hotell, spelar ingen roll hur fint och fräscht det är. Jag tycker det är äckligt och är fett paranoid att det ska vara obytta lakan och tycker det är allmänt obehagligt att inte veta vilka som varit där innan. Sover helst i uppsatt hår, strumpbyxor och långärmad tröja för att ”lämna så lite DNA som möjligt” efter mig. Jag vet inte hur eller varför det började men det är ett rätt sjukt beteende egentligen.
○ Jag har varit i London 4 gånger och saknar det nästintill ständigt när jag inte är där men vill inte bo där för britter är så jävla kassa på att bygga hus. Mitt favoritställe jag besökt är dock Prag, kan verkligen inte sätta fingret på vad det var men trivdes så extremt bra, det var fint och jag vill väldigt gärna åka dit igen.
○ Jag har lyssnat på hela With Confidence’s album Better Weather två gånger medan jag funderat på fakta om mig själv så nu ger jag upp och mitt sista fakta blir att det albumet enligt mig är det bästa albumet som släppts hittills i år.

5 saker du inte kan leva utan:
○ Musik musik musik musik musik !!!!!
○ Vatten, duuh.
○ Önskade kramar.
○ Min syn, världen kan vara så jävla vacker.
○ Familj och vänner men i lagom dos, behöver få vara ensam ibland också…

4 värdefulla minnen:
○ Första kvällen på 1D-veckan. När jag och Ida efter många om och men lyckats ta oss in i vårt lilla, lilla rum med glittriga tapeter och vände oss mot varandra och bara började skratta. När vi stod och hängde ut genom fönstret och bara sög in allt, att vi tillslut faktiskt var i Oslo och att vi dagen efter skulle se One Direction. Hur vi satt i våra sängar, hon i huvudändan och jag i fotändan, åt chokladmuffins, lyssnade på #idaochewapåäventyr och pratade om allt möjligt. Jag mådde inte superbra förra sommaren men den kvällen var så fin och ångestfri, var bara taggad och förväntansfull, det var en bra kväll. Tänker på den rätt ofta. Ida, jag gillar dig.
○ London med Siri förra året när vi såg Walk The Moon, All Time Low och You Me At Six på O2 Arena. Vi åkte linbana dit lmao, jag var så trött att jag knappt kunde stå upp men konserten var fett najs så jag skrek med tills rösten försvann och eftersom vi stod lite längre bak där det inte var så mycket tryck dansade jag tills fötter och armar var helt döda. På vägen hem till hotellet bara sprang vi omkring i England, höga på adrenalin och skrek Something’s Gotta Give från tårna, vilket resten av resan upprepades vid ett visst övergångsställe vid hotellet. Saknar det övergångsstället, saknar London och saknar Siri.
○ Uppenbarligen kan jag inte låta bli att nämna Nottingham 2014 när jag såg the Maine live första gången. Hela kvällen var så otroligt konstig men fin, kommer aldrig glömma känslan när de kom ut på scen eller när jag såg Kennedy gå förbi mig på stan eller när Pat kom uppsmygandes bakom mig och Paige och när jag prata med Jared och han sken upp som en sol när han fatta att jag var där bara för dem och när jag stod helt ensam med Garrett och han bestämde sig för att rita ett självporträtt åt mig eller när John det aset spände blicken i mig och la all sin uppmärksamhet på mig i flera minuter ocH FKN TOG INITIATIVET UR INGENSTANS OCH KRAMADE MIG OCh jag vill typ bara se dem för första gången igen för tror inte att något någonsin kommer slå känslan jag hade just då.
○ Ska vi ta ett minne som inte är konsertrelaterat också? Jelagi shoppar krukväxter. Jelagi spelar minigolf. Jelagi firar valborg. Jelagi har nutellakväll. Jelagi ser Titanic. Kan inte välja ett minne enbart för det finns för många roliga och det gör så ont i mig att inte veta när nästa minne kommer komma.

3 ord du använder dagligen:
○ Fuck
○ Typ
○ Ye

2 saker du önskar du kunde göra:
○ Ta mitt pick och pack och dra till alla platser jag vill besöka utan att behöva oroa mig för pengar. Atm är det NYC i september för jag vill se the maine... sätt in 10.000 på mitt konto tack xoxo
○ Få folk att må bättre, för många mår för dåligt.

1 person du kan lita på:
○ Siri. Tror ingen vet så mycket om mig och mina tankar som hon gör och trots det känns det som om hon accepterar mig och inte tycker att jag är (alltför) jobbig. Kan verkligen ha utläggning om minsta lilla eller berätta extremt jobbiga saker för henne utan att det blir konstigt. Är fortfarande så förundrad av hur vår vänskap ens började; jag skickade ett sms, vi sågs en gång och en vecka senare var hon den första jag smsa varje gång jag hade något på hjärtat. Intressant det dära…

Fan ta er som förminskar mig för att detta band gör mig glad.

Fan ta er som förminskar mig för att detta band får mig att må bättre.

Fan ta er som tror att ni känner mig bättre än vad jag känner mig själv.

Fan ta er som säger åt mig hur jag ska tänka och känna.

Fan ta er som avskriver mig som galenfangirl_97 som kärat ner sig i sångaren när den människans ord är en av anledningarna till att jag ens orkade ta mig ur sängen vissa dagar.

Fan ta er som gång på gång på gång hånar mig för att jag tycker om det bandet och de individerna som var min anledning att fortsätta när jag hade farväl-brevet färdigskrivet och bara ville ge upp.

Fan ta er som kommer kalla mig lättkränkt och avfärda mig som en tönt för att jag tar illa vid mig av detta och fan ta er som tror att ni vet ett jävla skit om hur jag mår och mått och hur vida the Maine hjälpt mig eller ej.

Fan ta er.

Från diverse äventyr.

Edit: bloggappen sög så never again

Sitter på pendeln på väg hem till Johanna och eftersom jag är en relativt rastlös själ för tillfället laddade jag ner bloggappen (say whaaat?!) och tänkte upplysa er alla om att jag varit i Nice! Igen! Eller, jag har varit i områdena runt Nice mestadels men palla skriva ut alla orter jag besökt liksom. Älskar att hänga där vi hänger på sommaren, allt är så annorlunda och så fint och det känns verkligen som sommar när man är.
     Detta år kom även Camilla ner och hängde med mig några dagar. Det var helt galet att det faktiskt hände, både hon och jag hade stundvis rätt svårt att greppa att hon var där. Det var liksom något vi sa när vi först lärde känna varandra för 11 år sen, "vi borde åka till Frankrike tillsammans nån gång". Hon var alltid den första jag lekte med när jag kommit hem, även om jag kommit hem 04 på morgonen samma dag. Vi skickade alltid vykort fram och tillbaka till varanda och helt plötsligt var vi där, och gick på min väg tillsammans som om det inte var något konstigt alls. Är glad att det tillslut blev av.

     Då detta var hennes andra utlandsresa ever så gick vi all in och åkte till både Italien och Monaco första dagen för att gå på marknad, äta lunch och bara se oss omkring och efter det flyter dagarna lite ihop.Vi spenderade en dag inne i Nice då vi gick omkring och såg på stan. Började med shoppinggatorna men övergick rätt snabbt till parkerna och gamla stan. I gamla stan hittade vi efter viss kamp en jättegullig liten crêperia med ännu gulligare uteservering där vi köpte crêpes att dela på. Efter det så gick vi upp slottsberget och såg på utsikten, knatade ner igen och tog ett välförtjänt dopp i Medelhavet innan vi gick tillbaka in i gamla stan för att köpa den godaste glassen som finns ("han är fett snygg" - "jag vet, vi går") innan vi tog bussen hem igen, dansandes och mimandes till vår utomordentligt bra spellista. En annan dag besökte vi en av de många grottor som finns i bergen där samt var en snabbis i Cannes innan vi åkte till Juan les Pins för att bada och äta glass. Vi såg även EM-finalen på en bar på ett torg i gamla stan i byn där vi bor, satt på en mur och såg solnedgången över bergen till tonerna av ljuv musik och kramade träd som gjorde ett utomordentligt jobb på att vara träd. En morgon gick vi dessutom upp extra tidigt för att gå ner på stan och köpa en färsk baguett och lite annat smått och gott för att äta frukost i en dalgång på vår vandring till grannbyn. Allt var så extremt mysigt och kul och jag gillar Camilla och vår version av Sour Grapes i rysk/indisk accent med tillhörande dans. Allt som allt var det några väldigt mysiga dagar och även om jag hade kul i Frankrike även utan henne så var det inte riktigt samma sak efter att hon åkt. Resa och vänner är en bra kombo.

     Hade förövrigt den enorma turen att jag var i Antibes, Juan les Pins och Cannes på nationaldagen så jag slapp uppleva skräcken människorna i Nice upplevde den kvällen. Alldeles för många människor är alldeles för fyllda med hat.

Två av resans mest spelade låtar

Bonjour!

Det där inlägget jag nämnde för en månad sen kanske inte kom inom en så snar framtid ändå men livet kom emellan. Har skrivit på detta i över en månad till och från men har inte haft motivationen att slutföra det... Men men, nu kommer det iallafall och även om det är sjukt länge sen allt detta hände så är det bättre sent än aldrig, eller hur?

Men vad är det då jag har lagt ner så mycket tid på att skriva om? Jo, en liten konsert jag varit på tillsammans med mina kompisar. Det kunde ha varit Simple Plan som jag såg med Anna och Johanna på grönan vilket var najs, 10-åriga jag grät av lycka på insidan när Jump kom och 19-åriga jag tog Annas hand och hoppade och skrek med från tårna. Det kunde också ha varit Little Mix som jag, Ida och Anna släpade oss iväg för att se, trots all "efter-studenten-trötthet". Vi went hard till Black Magic och var så tacksam att ha dem den helgen, även om jag fortfarande är glad att ha dem. Såg även Hollywood Vampires med Siri och Anna men det var inte ens en tiondel så kul som de tidigare nämnda, fyfan vad de sög haha… MEN den absolut roligaste spelningen jag varit på sen sist, utspelade sig veckan mellan datumen i rubriken. Jag och Ida körde en favorit i repris och spenderade en junivecka med att följa efter ett band bestående av fyra brittiska män i yngre 20-årsåldern. Låt mig nu, till slut och efter många om och men, presentera historien om...
THE VAMPS-VECKAN.

Eftersom det har en tendens att snabbt spåra rätt mycket när jag och Ida snöar in på något så hade vi planerat att spendera hela onsdagen på Arlanda för att eventuellt möta bandet. Vi gjorde upp en plan, kollade upp tågtider, gjorde en lång spellista och taggade järnet. Men så kom det en skiten liten tweet-notis från James McVey, the Vamps gitarrist, i måndags kväll där han svarade Zara Larsson och la upp en bild på utsikten från vägsträckan precis innan Söderledstunneln. Och där gick våra planer i kras. Kände mest att ”HMMMMM är de redan här, jävla svin” (vi var liiiite för taggade på att dra till Arlanda) och sen tyckte vi synd om oss själva och döpte om vår spellista innan vi insåg att hey, de är i samma stad som oss nu. En stad vi båda bott i sen 97. Och dessutom springer de most likely omkring på söder, vårt territorium, för varför skulle de annars åka från Arlanda och genom Söderledstunneln? Så vi bytte sura miner till hoppfulla, då detta innebar att om vi bara höll någorlunda koll på deras uppdateringar skulle vi kanske kunna möta dem.

På tisdagen bestämde vi oss därför för att dra till Mosebacke och Kinglet Studio då de uppdaterat oss om att de skulle ha en writingsession. Eftersom deras förra album producerades av Carl Falk och Rami Yacoub tyckte vi att det mejkade alldeles för mycket sense på alla möjliga plan att de skrev där och eftersom den dessutom ligger på söder och söder är mys drog vi med oss Anna och Johanna dit. Vi hittade inte själva studion men vi hittade en mycket platt och väldigt död råtta på marken som vi sedan gick förbi trehundra gånger. Kom upp på Mosebacke torg, tog en liten promenad och funderade över var sjutton den där studion kunde ligga. Vi gick även omkring på samma mark som One Direction en gång vandrat på och jag och Ida var lite patetiska och saknade 1Dveckan ett tag. Efter ett tag tyckte Anna att hon hade väntat på bandet tillräckligt länge och drog. Jag insåg att jag var kissnödig så drog med de andra till skolan för att gå på toa och sen gick vi via 7eleven tillbaka till Mosebacke. Johanna skulle träffa några andra så hon lämnade oss också åt vårt öde och då, precis då hon gått, hittade vi studion. Den låg halvvägs upp för backen och vi hade gått förbi dörren flera gånger utan att lägga märke till den för vi suger. Skrattade lite över hur dåliga vi är och började sedan diskutera vad vi skulle göra nu. Vi insåg att det skulle vara alldeles för stelt att stå och vänta precis utanför dörren så vi gick tillbaka upp för backen och satte oss på gräsmattan i hörnet av Mosebacke torg, vilket gav oss både skugga, sittplats och utsikt över studions ingång. Satt och diskuterade livet, åt glass, sjöng, lyssnade på Isac Elliot :’) och väntade på att något eventuellt skulle hända. Dock bevisade livet än en gång att det är emot oss då det ganska direkt kom en bil som stannade så den skymde vår sikt. När den väl åkt kom en annan och parkerade på samma plats istället haha. Vi började därför ta promenader upp och ner för backen med jämna mellanrum för att hålla någon form av koll på stället mellan gångerna vi inte såg och en av gångerna när vi gick förbi studiodörren höll någon på att fibbla med persiennerna, vilket betydde att någon faktiskt var där inne vilket kändes som en skön bekräftelse. Men men, tiden gick utan att så mycket hände och vi började tröttna lite på att vänta. Då kom det en kille på cykel som såg mycket varm, trött och besvärad ut och stannade precis framför oss, med någon form av ryggsäck som det stort och tydligt stod FOOD på vilket fångade mitt intresse. Hur blir man cykelleverantör av mat liksom? Han satte sig på sadeln och började cykla vidare och jag följde honom med blicken. Då stannade han plötsligt hastigt, hoppade av cykeln, tog av sig ryggsäcken och knackade på studiodörren. Jag och Ida blev plötsligt på helspänn, stirrade intensivt, Ida ställde sig upp för att se bättre och vi följde den stackars pojken med blicken. Ingen öppnade. Han knackade igen. Fortfarande ingen som öppnade. Han såg om än ännu mer besvärad ut än när han stannade framför oss och knackade några gånger till innan han såg ut att ha en smärre livskris och tillslut cyklade han vidare. Kändes minst sagt som en antiklimax. Vi väntade ett tag till men sen behövde jag gå för att jag skulle jobba så vi bestämde oss för att skita i skolan dagen efter ändå, trots inställd utflykt till Arlanda, för att se om vi kunde hitta dem då. Medan jag jobbade tweetade bandkontot att de imorgon skulle göra en Q&A med Universal Music och helt plötsligt hade vi något konkret att gå på och bestämde oss för att dra dit dagen efter.

Så, på onsdag morgon bytte Ida och jag alltså Södermalm mot Östermalm och syntes på Karlaplan. Med hjälp av Google maps och vår otroliga problemhanteringsförmåga (”Vi går åt fel håll” *fortsätter gå* ”Vi går åt fel håll” *fortsätter gå* ”Vi går fortfarande åt fel håll” ”Ska vi vända?” ”Vi vänder. Vi går åt rätt håll”) hittade vi till Universal Musics kontor och satte oss på gräsmattan utanför. På vägen dit hade vi gått igenom en park som Ida först ville att vi skulle sätta oss i men då man inte ens såg Universal-byggnaden därifrån struntade vi i det och hamnade således på Universals gräsmatta. På en bänk på andra sidan en låg häck satt två andra tjejer som vi rätt snabbt klurade ut att även dem väntade på bandet. Vi velade ett tag ifall vi skulle säga hej eller inte men fick lite dåliga vibbar av dem så vi bestämde oss för att inte göra det utan fortsatt köra solo och satt kvar på gräsmattan och snackade. Efter ett tag kom fyra tjejer till som såg lite halvt vilsna ut och gick fram och tillbaka så vi antog att även de försökte träffa the Vamps. De gick och ställde sig en bit bort och efter ytterligare ett litet tag kom två tjejer till, som kände de två som satt på bänken sen tidigare. De fyra som stod och väntade längre bort kom då närmre till gänget vid bänkens störa förtret. ”De följer efter oss” och x antal svordomar hördes från bänkgänget och jag och Ida kände att ”fan vad otrevliga fans dem var” och var lite glada att vi inte sagt hej. När det tredje gänget ställt sig i närheten av oss spred bänkgänget ut sig för att hålla utkik och de som väntat lite längre bort tog bänken. Runt 50-70 minuter efter att vi kommit kollade vi instagram och såg då att tidningen Frida hade lagt upp en bild på the Vamps och började undra ifall de kanske var hos Frida istället, då Frida och Universal samarbetar. Bänkgänget var sedan länge borta och när det sedan kommer ytterligare en uppdatering från Frida på instagram inser vi med hjälp från det andra gänget som väntade med oss att hela bandet sitter på en bänk i parken Ida ville sätta sig ifrån början så vi springer dit. Och mycket riktigt, där sitter dem och filmas samt intervjuas (antar jag?) och jag och Ida blir helt saliga för vi lyckades faktiskt?? Vi hittade dem? Bänkgänget är även dem där samt några andra tjejgäng. En tjej som jag tror jobbar på Frida frågade oss ifall vi ville träffa killarna, vi svarade uppenbarligen ja och hon bad oss då att vänta ett tag så skulle vi få träffa dem när de var klara. Vi sa tack och jag tror hon gillade oss för att vi inte var så hysteriska, kändes i alla fall som att hon gillade oss för att vi var lugna och respektfulla. Tog en smygbild och skickade till jelagi för att bekräfta deras misstankar om att vi ditcha skolan för att stalka och satte oss sedan på några stolar/bänkar/whatever som Ida älskade och väntade på att de skulle bli klara. Vi märkte att hela bandet, även Connor som satt med ryggen emot oss, flera gånger vände sig om och tittade på oss vilket var rätt coolt för de kan verkligen bara ha sett oss då vi var de enda som satt där vi satt. Efter ett tag var det färdigfilmat på bänken och då gick hela bandet förbi oss för att gå till Fridaredaktionen och köra sitt livestreamade Q&A. Vi blev ombedda att följa med och vänta utanför så jag och Ida satte oss på en sten en liten bit ifrån alla andra fans och letade upp livestreamet och kollade på det. Vi hade bestämt oss för att vi skulle få svar på ifall de jobbade med Carl Falk medan de var här eller inte så vi ställde den frågan i livestreamet några gånger men det var problem med sändningen och de var tvungna att avbryta efter knappt 10 minuter. När det tog slut kom livskrisen och vi insåg att ”fuck, vi måste prata med dem” och allt blev plötsligt väldigt jobbigt. Hur pratar man ens engelska med britter? Usch. Fick lite ångest varje gång dörren öppnades för att någon skulle ut haha. Vi bestämde oss för att vi inte skulle vara någon av de som pratade med dem först iallafall. När de till sist kom ut blev livskrisen total men vi samlade nog med mod för att gå fram till James. Han började med att ta lite bilder med Ida och sen med mig. När vi hade tagit bilder så började jag snacka med honom och frågade om de skrev med Carl Falk nu när de ändå var här. Samtidigt som jag frågade hade jag inre panik över att jag skulle säga ”Carl Falk” med alldeles för svenskt uttal och att han inte skulle förstå vad jag sa men det var inga problem och James verkade bli glad för frågan och började glatt prata om hur de jobbat med honom tidigare, att han är trevlig och att han spelar gitarr i Somebody to You. Han verkade uppskatta att vi ställde en fråga om deras musik och han var extremt trevlig överlag. Hann väl säga några ord till men sen sa vi hejdå och gick vidare till Brad, Idas framtida man. Han var väldigt kort och hade rätt dålig hållning. Han hade dessutom rätt bred överkropp men två små pinnar som ben, lite som om han glömt legday på gymmet haha. Medan vi väntade på vår tur kom deras manager upp mellan oss och försökte ta en bild på Brad medan han mötte fanns, han sa någonting om att ”det är svårare än man tror” och vi skrattade lite artigt som svar innan det var vår tur. Ida sa hej och tog lite bilder med honom som blev jättegölliga, helt galet. Tog lite bilder även jag men han var rätt tydligt under tidspress så vi hann inte riktigt prata med honom vilket var synd. När Brad hade tagit några bilder på oss började jag skaka, vet inte varför men blev plötsligt jättenervös, så började sakta men säkert gå ur bild så tillslut slutade han ta bilder haha. När vi var klara med honom behövde de åka vidare på ytterligare en writingsession så vi hann inte säga hej till Connor eller Tristan men det gjorde ingenting, kändes så jävla gött att vi hade lyckats, att Ida hade fått träffa Brad och att James var så otroligt trevlig! Så fort de hade hoppat in i taxin och börjat åka vände vi oss mot varandra och sa med stora leenden att ”vi lyckades” innan vi high fivade varandra. VI LYCKADES. Eftersom någon av de andra runt 20 tjejerna som var där frågade taxichaufförerna vart de skulle och de enligt Ida svarade Grand Hotel bestämde vi oss för att åka till Kungsträdgården och käka lunch där, så på väg dit sprang vi in på fältöversten och köpte med oss något för att sedan sätta oss på en gräsmatta i skuggan av ett träd (flashback till Nice 2k15) och äta Risifrutti (flashback till Oslo 2k15) och macka samt diskutera nästa drag. Vi pratade om hur trevlig James var, stalkade lite fans på twitter och Ida tog en mikropowernap innan vi, i den gassande solen, gick vidare till Grand Hotel. Dock kändes det verkligen jättefel, vad skulle de göra där liksom, så rätt snabbt bestämde vi oss för att gå därifrån och gick därför till Strandvägen och hotel Diplomat då vi visste att One Republic varit där dagen innan vid lunchtid så varför skulle inte the Vamps kunna göra samma sak? Vi satte oss där på kajen ett tag men eftersom hela vår klass var på Djurgården denna dag kändes det lite osäkert då det skulle bli otroligt stelt att springa in i dem just då så vi gick tillbaka mot grand och satte oss i skuggan och kollade livestreamet från när Tristan och Connor kom till Arlanda. Det gav oss inte så mycket så vi började vandra planlöst, tog upp mobilerna och kollade snapchat och såg att bandkontots story var uppdaterad. Det var en video på Tris och Connor i en taxi där de berättade att de hade ”the rest of the day of so now we’re going to explore the city” och alltså… både jag och Ida skrek ”JAAAAAA!!!” och började skratta högt, alla som gick förbi kollade så snett hahaha. Så vi bestämde oss för att vi skulle hänga i Gamla Stan och på söder resten av dagen. Vi började därför knata ditåt, vi gick igenom Gamla Stan en gång och tog oss sedan till södra för att fylla på vattenflaskor och gå på toaletten. Efter det gick vi tunnelbanan och åkte tillbaka till Gamla Stan där Johanna skulle möta upp oss och efter mycket om och men lyckades vi hitta varandra. Vi gick då till Lejonet och Björnen och köpte välförtjänt glass och berättade om vår dag för Johanna, som i gengäld berättade om sin dag för oss. Tydligen visste hela klassen vad vi höll på med och vissa kände till och med till bandet, förvånansvärt nog. Elsa stöttade oss i alla fall och tyckte vi skulle ta med bandet till klasspicknicken. Efter detta fortsatte vi gå på alla möjliga ställen ett tag innan vi åkte in till Åhléns City för att agera stöd åt Johanna som skulle köpa en studentpresent. Jag och Ida kraschade i en soffa och insåg hur extremt trötta i fötterna vi var och hade nog kunnat somna där och då om det inte vore för att soffan vi satt i var såld så vi blev bortschasade. Efter att Johanna köpt en del av studentpresenten så gick vi sen tillbaka till söder via Gamla Stan för att kanske springa in i dem och tog oss tillslut till Götgatsbacken för att köpa tvål på Lush. Medan jag och Ida återigen kraschade på våra rumpor så uppdaterades bandkontots snapstory igen och vi fick reda på att de var i studion och denna gång lyckades vi även lista ut vilken studio det var. Så vi gick till Slussen, åkte till Odenplan och gick sedan till studion. Men väl framme insåg vi att vi inte skulle orka stå utanför och vänta, att vi var hungriga, hade urladdade mobiler och att vi kanske borde hem och sova för att orka med morgondagen så efter att ha väntat i ca 10 minuter gick vi därifrån till ICA istället för att köpa mat inför morgondagen. Det hela slutade med att vi missade bussen, Johanna tog tunnelbanan hem och jag och Ida fick gå hela vägen till Karlberg. I Karlberg satte vi oss på en sandlåda, ångrade alla våra livsval pga så jävla trötta i fötter och ben samt ifrågasatte ifall vi skulle klara morgondagen. Efter nästan 11 timmars promenerande var jag tillslut hemma runt åtta, åt middag, laddade batterier och peppade inför morgondagen. Kom i säng runt 23 men somnade en bit efter tolvslaget vilket var mycket, mycket dumt…

Torsdag 1 juni aka konsertdag. Klockan ringde 04.30 Och då hade jag ändå ställt klockan senare än vad jag borde ha gjort. Man var ju lagom pigg i kropp och knopp om vi säger så. Allt jag behövde göra var dock bara att klä på mig, packa ner den färdiga maten från kylen i ryggsäcken och gå till bussen. Så långt gick det bra. Stod i där i den tidiga sommarmorgonen och kände mig ändå rätt fridfull tills bussens realtid började fucka. Blev stressad. Realtiden visade bara att bussen skulle komma senare och senare och tillslut att den inte skulle komma alls. Blev asstressad. Som tur var väntade även en till person vid bussen och hon var jättetrevlig, hon var minst lika stressad som jag då hon var frukostkock på slottet och inte kunde komma försent. Hon ringde till SLs kundtjänst och pratade med dem samt talade välformulerat om för dem att detta inte är okej. När hon lagt på vände hon sig till mig för att meddela att dagens första buss tydligen blivit inställd och hon erbjöd sig att betala för taxi för mig fram till slottet. Hade tyvärr inga pengar på mig så det skulle inte gå men precis innan hon skulle ringa sin taxi kollade jag realtid igen och såg att en annan buss skulle komma om 3 minuter så vi bestämde oss för att ge SL den tiden. Och efter 4 minuter kom en röd buss runt hörnet. Gick på, fick någon halvspydig kommentar om ”är ni glada att se mig” från busschauffören och jag satte mig med hörlurar i öronen och panikskrev med Ida som snart var framme vid fryshuset, medan jag inte ens åkt hemifrån. Skrev så ett tag tills jag fick en klapp på axeln från tjejen jag väntat på bussen med, hon önskade mig lycka till med att komma i tid och sa hejdå. Så extremt trevlig människa, fler borde vara som henne. Men men, fortsatte åka buss och kom till tvärbanan, satte mig på den och började återigen bli skitstressad. Sjöng på Samir och Viktor låtar för att lugna mig själv, så pass stressad var jag. Men tillslut lyckades jag ta mig fram till Mårtensdal, halvsprang upp för backen och in till klubbens ingång där jag snart mötte Ida. Förutom oss var där 9 personer. Vi klev alltså nummer 10 och 11 i kön vilket kändes helt okej (läs: skitbra) och vi satte oss ner för att äta frukost. Eller, Ida åt frukost och jag mådde mest illa efter att ha varit så stressad. Lyckades få i mig ett äpple i alla fall. Vi började även prata med de som satt först i kön och som hade anordnat kösystemet och det visade sig att de hade varit där sen kl 23 kvällen innan. De hade dessutom varit på 5 Seconds of Summer-konserten kvällen innan, vilken de hade köat till sen kl 15 dagen innan det. Både jag och Ida kände nog att vi låg lite i skugga köande-mässigt där. De var i vilket fall som väldigt trevliga att prata med och verkade acceptera oss som fans trots att vi (jag) rätt tidigt uttryckligen sa att the Vamps bara var ett substitut för One Direction hehe. När samtalet tillslut dog ut lite och de lämnade oss för att gå till ICA blev jag och Ida dels ansvariga för kösystemet men började även lyssna på vår spellista och I must say att det är en jävligt bra spellista och jag är stolt över oss att den är så pass lång som den är UTAN en enda 1Dlåt. Vilka är vi ens? Men tiden gick förvånansvärt fort när vi satt där i trappan med ryggarna mot väggen, diskuterandes dramat i klassgruppen, när Johanna skulle komma och hur vi skulle kunna springa in i bandet igen. Ringde Johanna och tyckte hon skulle komma innan skolan vilket hon avfärdade direkt och jag tyckte det var lite konstigt då hon normalt sätt skulle varit på och då det lät som om hon var ute, men tänkte att hon kanske hade körlektion eller något och lät det vara. Jag och Ida klarar oss ändå liksom. Tiden flöt på, vi lyssnade på vår spellista och kände att vi behövde göra något annat ett tag, så vi reste oss upp och gick till ICA även vi för att kolla läget och eventuellt gå på toa men eftersom toaletten endast var för kunder gick vi därifrån och började promenera runt i kvarteren runt omkring istället, fortfarande ihopkopplade med våra hörlurar och lyssnandes på musik. Gick på trottoaren och skrek med i Månsans Broken Parts och tyckte vi lät asbra, i verkligheten lät vi nog förjävligt. Vi knatade upp i något bostadsområde och hittade en bänk i solen som vi satte oss på och fortsatte lyssna på spellistan och sjunga med så vi skrämde bort alla runtomkring oss.  Tillslut var det dock dags att gå tillbaka till kön igen då det var dags för upprop så vi lämnade vår mjuka, sköna träbänk och gick tillbaka till att sitta på hård betong. Vet inte vad vi gjorde sen, antagligen lyssnade vi på musik då med eller pratade med de andra i kön. Förmodligen det första. Kön flyttades och vi bytte nu istället från platt betong till lutande asfalt och det blev om möjligt ännu obekvämare. Runt 10 eller 11-tiden ringde i alla fall Johanna tillbaka och de svinet hade tydligen haft uppkörning och tagit körkort den morgonen? Good job av henne men var lite chockad to say the least haha. Men hon kom tillslut även hon till fryshuset, fick nummer 42 i kön och satt där och köade med oss ett tag och vi käkade lunch ihop. Jag och Ida körde en favorit i repris och upprepade förra dagens lunch medan Johanna åt en sallad. Vi tog även med henne till vår mjuka, sköna träbänk men bestämde oss för att sätta oss på en av bänkarna i skuggan istället och så satt vi där alla tre, vrålandes Lush Life och I Want It That Way med sneda blickar kastade på oss från alla håll. Diskuterade även livet, hur ”Brad är en mänsklig version av Anna” (Ida 2k16) och hade det allmänt trevligt och mys. Gick tillbaka till kön igen i tid för nästa upprop och satt där ett tag till. Efter ytterligare ett tag behövde dock Johanna lämna oss för att åka till skolan och gå på lektion så jag och Ida blev lämnade ensamma igen. Vi bestämde oss då för att den hårda asfalten var för obekväm så vi gick återigen ut på äventyr men denna gång gick vi till bakingången till arenan, dit turnébussar och taxis åker, och stod där ett tag. Dock kändes folk där lite lagom trevliga och vi kände oss lite trängda och ville sitta ner så efter ett tag gick vi lite längre bort och satte oss på en trälåda av något slag, fortfarande med full utsikt över infarten. Vi satt där och pratade lite, höll oss uppdaterade på alla snapstorys där de var med, såg några livestream från när de var på grönan och kände oss ändå rätt lugna för vi visste att de nog inte skulle komma på ett tag. Vi började äta våra djungelvrål och hade flashbacks till 1Dveckan för femtioelfte gången och bara njöt av solen. Efter ett tag kom det fram en tjej och började prata med oss och satte sig hos oss, vi bjöd på djungelvrål och hamnade i värsta godisdiskussionen. Tjejen visade sig heta Emelie och vi hängde tillsammans resten av köandet, hon kände tydligen de som vi snackat med på morgonen också så det var ju lite sammanträffande. Efter detta hände inte så mycket mer, vi tre hängde ihop och snackade, Idas pappa kom och hämtade alla våra saker, när bandet tillslut kom var det fett antiklimax för de bara knata direkt in, jag och Ida körde ytterligare en tbt till 1Dveckan och åt wraps till middag och Johanna kom TILLSLUT tillbaka (vi trodde typ hon dött). Det närmade sig insläpp och vi insåg att de som vunnit m&g aka dryga fans från gårdagen skulle bli insläppta före alla andra så jag och Ida blev lite oroliga att vi inte skulle hamna front row men kom fram till att vi i vilket fall som skulle hamna aslångt fram så det spelade ingen roll. Då blev vi oroliga över hur sjutton vi skulle lyckas få Johanna att hamna med oss men vi kom fram till att även det fick lösa sig där inne. För att undvika kaos hade tjejerna längst fram i kön pratat med säkerhetsvakterna och kommit fram till något system som gjorde att man fick vänta på alla som stod före en medan de skulle lämna in i garderoben och sen faktiskt gå in i arenan i den ordning man köat. Jag ser poängen i det, I do, men det känns faktiskt inte helt rättvist när t.ex jag och Ida redan tänkt på garderobsfrågan och gjort oss av med våra saker på annat sätt. Alla ska inte in i garderoben och alltså borde inte alla få köa till den. Men whatever, vi var ändå nummer 10 och 11 så det var ok, tills vi såg att m&g-människorna var många fler än vad vi trott. Då blev i alla fall jag stressad och tänkte att dagens köande varit förgäves. Men vi blev tillsluuuut insläppta på klubben och mitt i allt kaos lyckades jag få en hand om kravallstaketet och planen som jag och Ida utformade i kön precis innan insläpp gick i lås. Jag fick kravallplats och lät Ida slinka in framför mig så hon stod längst fram och jag stod precis bakom henne med en hand greppandes om staketet på varje sida om henne och såg scenen över hennes huvud och skyddade henne från att bli mos. Fördelen med att vi är så olikt byggda och har typ 20 cm längdskillnad haha. De som stod längst fram i kön hamnade bredvid oss så vi fortsatte snacka med dem, Johanna lyckades hamna bakom mig (lyckan) och den enda vi förlorade var Emelie. Vi såg henne och försökte signalera åt henne att komma över till oss men hon stannade där hon var. Först nu började vi smälta vilka extremt bra platser vi fått – längst fram och i princip i mitten framför Brad och med James tätt inpå från vänster. Det var inte samma eufori som på Ullevaal och Ullevi men det kändes sjukt skönt att ha lyckats. Det enda negativa med platsen var att vi hamnade bredvid världshistoriens mest dryga konsertbesökare men orkar inte lägga energi på att minnas henne så vi släpper det. Har glömt vad förbandet hette men de var väl lite roliga idrk, bättre än the fooo i alla fall. Ingen Isac Elliot men de dög. Det bästa var dock när de skulle köra en cover, presenterade den med att ”den här kan ni allihopa så sjung med”, de började spela och jag, Ida, Johanna stod där som frågetecken medan alla andra sjöng med. Har än idag inte den blekaste aning om vilken låt det var hahaha så sjukt lost vi var. Vi slängde lite ballonger på dem och de spelade klart sitt set, gick av, jag började bråka lite med tjejen bredvid och växlade mellan att krama Ida och luta huvudet mot Johannas axel. Det var redan nu lökigt men jag var glad och det var upplagt för att bli en kul kväll. När the Vamps till sist kom ut så lyckades jag stabilisera våra platser så vi fick behålla dem och jag kunde släppa taget om staketet och ha kul på riktigt istället. De var bra live, hade flera låtar jag tidigare inte tyckte om men som lät bättre live i mina öron och när I Found A Girl kom var det fasen vår time to shine. Det sjuka var att det till en början kändes som om jag, Ida och Johanna var de enda som sjöng med i versen, det verkade verkligen som om inga andra riktigt kunde den? Till exempel var vi de enda som skrek ONE DAY och HEARTBREAK i första versen och jag venne, kändes konstigt att inte fler var taggade då den släppts som singel och allt. Någonstans hoppade även Brad ner från scenen och mitt i all trängsel då så hamnade jag bredvid Ida vid kravallen istället för bakom så även jag fick tillslut frontrow-plats. I slutet av konserten när de spelade Wake Up kastades fler ballonger upp på scen och precis innan de skulle gå av bestämde sig James för att sparka bort en. Han var dock inte så bra för han sköt den rakt i mitt ansikte och man såg hur hans ansiktsuttryck ändrades till förfärad på 0.2 sekunder innan han bad om ursäkt till mig från scen haha. Svarade att det var lugnt och han log, vinkade och började gå av scen med de andra men jag stod mest och asgarva åt hans ansiktsuttryck haha.

Bildcredd till Ida

Men ja, nu var det över och vi tre ställde oss i en klunga istället för på led och bestämde oss för att gå ut och vänta vid taxistället igen. Där stod vi ett tag innan vi satte vi oss på marken och väntade, pratade om vad vi varit med om och jag minns inte helt situationen men jag minns att Ida helt plötsligt står och skriker ”men men BRÄÄÄD” och att vi helt plötsligt står dubbelvikta av skratt åt hennes brutalt svenska uttal av Brad. Det är vårt nya gruppchattsnamn nu. Johanna var dock inte särskilt intresserad av att träffa dem, eller se dem för den delen så lite oklart hur hon slutade där, så framåt elvatiden drog hon hem medan jag och Ida stannade kvar med några andra tjejer. Vi hittade någon filt och satte oss ner allihopa på den när det plötsligt kommer ut en säkerhetsvakt och säger åt oss att det inte är några kvar därinne och att vi kan gå. Efter lite tjafs hit och dit och tvivel så går vi i alla fall där ifrån och väntar på tvärbanan. Grejen är bara den att medan vi köade så lyckades Ida lista ut vilket hotell bandet bodde på så vi ba ”lol, varför sluta nu, vi åker dit” så på Gullmarsplan hoppar vi båda av tvärbanan för att åka till Skanstull. Det är en station med tunnelbanan. Men vi var nog båda liiite för trötta för vårt eget bästa för det hela började med att vi helt tanklöst gick ner på ena perrongen för att kolla när tågen gick. ”Hässelby strand… vi ska inte till Hässelby strand”. Förvirringen var total. Vi skulle ju inte till Hässelby strand, det hade vi rätt i men vi visste verkligen inte alls var i världen vi var. Tittar över mot andra spåret. ”Vi ska inte till Odenplan heller”. Tittar på varandra. Börjar asgarva för att vi är så stela att vi gått ner på fel perrong hahaha vad dåliga vi är som inte har mer koll hihi. Börjar åka upp för rulltrappan och ska ta oss ner på nästa perrong. Det första som händer är att Ida säger åt mig att ”Ewa du kan inte gå ut där” och jag i huvet svarar ”watch me” medan munnen frågar ”varför då?”. Svaret var för att jag försökte ta mig ut genom en röd spärr och inte nog med det, den röda spärren vid den bemannade lyckan. Vi börjar asgarva igen. Jag lyckas komma ut och lyckas till och med ta mig in genom nästa spärr och ner på den andra perrongen. När vi kommer ut där blir vi väldigt förvirrade igen. ”Farsta strand… dit åker man ju mot ar man ju om man ska hem till Lisa. Vi ska inte hem till Lisa???”. Då inser vi att vi ju visst var på rätt perrong från början, bryter ihop av skratt igen och byter perrong för sista gången. Dock missade vi Hässelbytåget på grund av vår förvirring så vi får stå ute i kylan och vänta på det mot Odenplan istället. Det kommer, vi sätter oss ner, grinar lite över att vi snart måste resa oss upp igen, kommer till Skanstull, går av och går upp i fel uppgång för att maximera antalet steg vi måste gå. Men vi hittar till hotellet och by the looks of it så har även en massa andra fans gjort detsamma. Magkänslan säger dock att detta är att gå alldeles för långt och tränga sig på alldeles för mycket, vi må vara rätt extrema men detta är inte vi. Så gärna vill vi inte träffa dem igen att vi vill invadera deras privacy på det sättet. Vi står där i kanske 3 minuter innan vi går därifrån och tillbaka till tunnelbanan igen för det kändes bara fel att stå där, Ida frös och vi var trötta. Vi bestämde oss för att åka hem istället och dra till någon studio dagen efter istället om vi orkade. På väg ner i tunnelbanan inser vi dock att det är fett långt tills nästa går och att vi kommer behöva vänta och medan vi gör det inser även Ida att hennes pendellinje strular och att hon kommer missa sista tåget. Som den bra vän jag är börjar jag skratta och fota Ida när hon bryter ihop på golvet och vi börjar båda diskutera möjligheterna att sova på en bänk nere i tunnelbanan. Dock rycker Gustaf ut till hjälp genom gruppchatten och tvingar oss att ta oss hem for real. Tunnelbanan kommer tillslut, vi åker till centralen och jag matchar ish min pendel och Ida lyckas hitta en taxi. Efter en lång dag är vi tillslut hemma i våra egna sängar och godnatt-smsen var minst sagt av den nöjda sorten.

Dagen efter hade vi båda bestämt en tid vi skulle ställa klockorna för att ge oss ut på eventuell ny jakt. Vi vaknar, skriver till varandra och kommer direkt fram till att vi skiter i religionen för att sova. Så sa vi god natt igen och sov vidare haha. Träffades i skolan lite senare, möra men glada över vårt val att sova istället för att stalka även om vi visste var de var och fick återberätta veckan för delar av vår lilla klass. Allt som allt var det en väldigt bra vecka i slutändan och vi sa båda att vi lätt skulle kunna göra om det igen.

Och vet ni vad? Det ska vi. Vi ska till Krakow i månadsskiftet september-oktober för att se dem. Denna gång ska bara jag och Ida på konserten men både Anna och Johanna ska med till Krakow och jag är så extremt jävla taggad. Fyfan vad kul vi ska ha. Ni är bäst, kram.

Side A

Side B

Hej. Jag lever fortfarande, tro det eller ej. Har hänt så extremt mycket den senaste månaden att jag knappt haft tid att reflektera över det, än mindre skriva ner det. Men kommer nog iallafall något (eller förhoppningsvis några) sammanfattande inlägg inom en snar framtid. Ha det gött alla ni som fortfarande kikar in här av någon anledning.

Throwback till förra helgen när jag var på Gotland och Fårö och det faktiskt var sol...

Är asstressad. Studenten är läskigt nära, ser inte hur allt ska gå ihop fram tills dess och jag ser framförallt inte hur allt ska gå ihop efteråt. Känns som om jag kommer slänga mig ut i ett mörkt ingenmansland och behöva leva ensam resten av mitt liv. Är typ rädd att allt varit förgäves, att jag ska tappa alla kontakter som i grund och botten är det som hållit mig kvar på skolan jag gått på. Och som grädde på moset krånglar mina öron jättemycket vilket ger mig så inihelvetesmycketångest att jag bara vill grina. De sa att det "bara var en förkylning som satt sig på öronen" men när det tjuter så mycket att man inte hör vad folk bredvid en säger eller inte kan somna om nätterna så är det inte kul längre. 

Men men. Igår sökte jag två jobb i Malmö för att varför inte. Ska gå upp i tid på mitt redan befintliga jobb (om jag bara tar tag i mig själv och vågar ringa det där jävla telefonsamtalet). Ska på sommarjobbsinfomöte på torsdag. Imorgon är det 11 månader sen jag och Ida åkte till Oslo aka 11 månader sen det bästa jag gjort. 

Förra veckan bestod iallafall av gymnasiearbetesredovisning och jag och Lisa är nu helt klara med vårt gyarbete! Det var lite najs. Sen hade vi även muntliga svenskanationella (vilket gick åt helvete för jag kunde inte mitt tal då jag grinade över mina öron i 6 timmar kvällen innan istället för att träna) så nu är även svenskakursen över wiho. Gick i olika kyrkor på söder, tog promenader med Lisas hund och valpar, såg Eurovision hemma hos Anna med 1 kg chokladfondue och skrek varje gång Måns var i bild. Jobbade och fick sjunga med till One Direction samtidigt (drömmen) som jag var på grönan. Var även på Siris skiva i fredags, det var rätt kul. Inte lika kul som min egen skiva men det är la så det ska vara. 

Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva eller varför jag ens skrivit detta. Typ för att det känns jobbigt att jag en dag inte kommer komma ihåg allt som hänt på senaste tid. Grejen är bara den att allt jag gör känns så krystat och typ lite... fejk? Känns som om vad jag än gör så det potentiellt sista gången jag gör det och därför måste jag suga upp det minnas allt och det psykar mig och gör så jag inte lever i nuet utan istället går omkring med en ständig liten ångestklump i magen och det suger. Jag vet inte ens vart jag vill komma längre. Jag borde fortsätta plugga inför religionsprovet och sen ringa det där jävla samtalet så jag kan dra in mer cash. Vill åka härifrån men kommer fan aldrig ha råd. Malmö är väl mitt största hopp atm. Blä nu ska jag plugga och lyssna på Made in the A.M för att dränka mina sorger, hejdå.