Enda fördelen med att solen går ner mitt på fkn dagen: ibland hinner man se solnedgången när man är på väg hem från jobbet.

Sjukanmälde mig på heltidsjobbet för att gå utbildning på deltidsjobbet idag och det kändes bra. Var definitivt mer givande än att stirra in i en vägg och var mycket skönare att promenera dit och hem än att sova på pendeln. Ska komma ihåg det när jag börjar söka nytt jobb nu de kommande veckorna, då mitt kontrakt för heltidssysselsättning går ut vid årsskiftet. Önska mig lycka till, verkar vara något som behövs om man vill ha något att göra om dagarna.

Annars har dagen mest gått åt till att kriga mot SL och vädret för att kunna lämna av presenter hos Camilla som fyller år. Lyckades till sist, mot alla odds. Tror hon blev glad och som jag sa till henne - allt kan kopplas till Niall om man försöker tillräckligt mycket. Kom hem och hade en ovanligt bra dag hemma också, hela denna dag har faktiskt känts rätt bra. Helgen också. Kanske beror på att jag jobbat så extremt mycket men faktiskt känt att det gett något resultat och därmed varit "nöjt" utmattad istället för bara utmattad. Förhoppningsvis håller det i sig lite till, även om min hjärna verkar motverka mig. För i samma sekund som jag tänkte att "jag mår faktiskt rätt bra idag" så blev det någon form av motreaktion att jag började må sämre där och då för "jag förtjänar inte att vara glad". Hur idiotiskt är inte det?! Väldigt idiotiskt. Är inte helt nöjd med tillvaron och känner mig fortfarande rätt dålig men har iallafall fått någon form av inre lugn de senaste dagarna som jag hoppas håller i sig lite till.

Nu ska jag försöka förbereda mig mentalt inför morgondagen genom att hoppa in i duschen och sen lyssna på His Young Heart. Helt galet att den EPn är lika bra nu som första gången jag hörde den, trots hundratals lyssningar under de senaste 5 åren. Efter Pioneer så är det nog albumet jag somnat till flest gånger, blir så lugn lycklig och trollbunden av det. Lyssnalyssnalyssna om ni inte gjort det, älskar Daughter och älskar denna EP.

Här är alla 4 låtar om ni inte orkar söka på Spotify själva :~)

Försöker skriva ner allt jag tänker och allt jag känner. Det går åt helvete. Skulle lätt kunna uppdatera denna blogg med enbart John O'Callaghan citat och dikter men det känns fel. Varför kan inte jag sätta ord på allting jag känner när han kan sätta ord på allt jag känner? Orättvist. Pendlar mellan att inte känna så jättemycket och att känna mig obetydlig och överflödig och ensam och orkeslös. Är tillbaka på yrsel- och spystadiet igen, verkar ha blivit en tradition till hösten nu. Trodde faktiskt att jag skulle slippa det i år eftersom jag inte går i skolan men min kropp skiter tydligen i om det är skolstress, jobbstress eller livet-i-allmänhet-stress den känner. Ska vi se något positivt så har jag iallafall inte tänkt en viss tanke på en viss plats den senaste veckan, eller iallafall inte de fyra gånger jag varit där. Det mesta känns dock rätt betydelselöst. Men just nu, just exakt nu, känns det typ okej. Är nästan avslappnad. Ligger i min säng, under den tända ljusslingan, och lyssnar på Keaton Hensons album Birthdays i de bra högtalarna. Det känns lite fint ändå. Musik är ändå rätt fantastiskt. Musik gör allt lite bättre, lite lättare, lite mysigare. MYSik som Cammi hade sagt. I en värld så hemsk som denna känns det ändå bra att vi har något så fint som musik. Här är några av mina mest spelade låtar just nu.

there’s poison in the water,
there’s poison in the well,
everything is poison,
everywhere is hell.

everywhere is hell.

everywhere is hell.

everywhere is hell.

everywhere is hell.

everywhere is hell.

everywhere is hell.

everywhere is hell.

everywhere is hell.

everywhere is hell.

everywhere is hell.

everywhere is hell.

everywhere is hell.

everywhere is hell.

everywhere is hell.

everywhere is hell.

everywhere is hell.

- JCO'CV

Onsdagen den 9e november. Onsdagen för en vecka sen.

Vaknade med ett ryck. Kollade på klockan. Den visade 04.30 och jag visste att det inte var värt att somna om. Plockar upp mobilen och ser panikartade meddelanden från Gustaf i gruppchatten men istället för att öppna dem öppnar jag internet. Trump leder. Nej nej nej, när jag somnade var det ju 80 % chans att Clinton skulle vinna? Vafan händer? Öppnar gruppchatten och börjar skriva med Gustaf som följt valet hela natten. Ligger och skriver med honom alldeles för länge för helt plötsligt inser jag hur bråttom jag har om jag ska hinna med bussen. Slänger på mig kläder (kortare klänning och strumpbyxor), slänger i mig frukost och står sedan i hallen och velar i 30 sekunder om ifall jag ska ta Vans eller mina vinterskor. Bestämmer mig för vinterskorna. Slänger på mig min fuskskinnjacka och slår upp dörren... till snöstorm. Har inte tid att byta kläder eller något så börjar pulsa genom snön innan jag ger upp och börjar gå i de få hjulspår som finns på gatan. Ställer mig mitt i gatan och väntar på bussen som till slut kommer, hoppar på och börjar återigen diskutera valet i gruppchatten. En efter en börjar folk vakna till och joina konversationen, jag börjar åka till jobbet och känner bara hur klumpen i magen blir större och större. Tänker på Krakow-resan och vår dag på Auschwitz och Birkenau. Fick samma känsla som när vi precis kommit ut från sista baracken på Birkenau. Hur kan det finnas så mycket hat i världen? Hur kan det finnas så mycket ondska? Jag förstår verkligen inte. När det står klart att han vann är vi alla lite tomma på ord och känslor, folk har börjat jobba och gruppchatten dör sakta men säkert ut.

Har absolut nada att göra på jobbet så börjar skriva med Ida istället, som sitter i sitt labb och uppdaterar mig med vad de säger på radio. Tydligen är trafiken kaos men pendeln funkar. "Spännande", tänker jag innan jag börjar koncentrera mig på annat. Vid 12.43 tröttnar jag på att inte göra något och går därmed från jobbet för att åka hem till Ida där vi till sist, efter så många om och men ÄNTLIGEN ska börjar göra våra fotoalbum. Lyckas på något intressant sätt ta mig dit i snöstormen, upp för trappan och hem till Ida. Tar en extremt kort promenad med Happy, hämtar Idas lillasyster, gör varm choklad med nutella, sätter på P4 och börjar sortera bilder och planera upplägg. Håller på med det några timmar, sen lagar Ida mat och när den är färdig samt uppäten fortsätter vi lite till. Enda kruxet med detta är att P4 i bakgrunden hela tiden berättar om hur kaosartad biltrafiken är, all busstrafik i hela länet är inställd, pendeln har enorma förseningar, till och med tunnelbanans blåa linje krånglar! Så jag blev helt enkelt fast hemma hos Ida. Insnöad. Vi bort alltså 10-15 minuter ifrån varandra med bil eller ca 1 timme kommunalt. Men bilköerna var som värst hemma hos henne (pappa satt i kö där i över 6,5 h på väg hem från jobbet) och SL var inte att räkna med, så jag stannade kvar. Alltså det hela var bara så sjukt, vi kunde inte sluta skratta åt alla passivt aggressiva kommentarer från radiopratarna ("ja du måste ju inte berätta om du inte vill") och över hur extremt skev hela situationen var. Men på något sätt var det ändå rätt mysigt, promenaderna i snöstormen var inte alls så illa som man kan tänka sig och när man satt inne i värmen och såg den falla var det väldigt trevlig stämning, i kontrast till morgonen. Men ja. Jag har en egen tandborste hos Ida nu? Helt ärligt, om jag skulle bli strandad hos någon så var Ida det bästa möjliga alternativet. Bäddade en madrass på hennes golv och försökte sedan sova efter en extremt lång och extremt skev dag, i all sin enkelhet. Var dpck extremt orolig över hur jag skulle lösa jobbet morgonen efter så vaknade minst en gång i timmen och kollade SL-appen som var kaos hela natten igenom och när morgonen väl kom ringde jag min handledare som sa åt mig att stanna hemma. Så helt plötsligt hade jag även tid att gå morgonpromenad med Ida och Happy i snön vilket gjorde hela dagen, efter det gick det bara ut för haha. Följde Ida till jobbet innan jag påbörjade mitt mission att ta mig hem och till slut, på minuten 21 timmar efter att jag lämnat jobbet, kom jag hem! Och hade dessutom en ledig dag hihihi.

Förra onsdagen började inte på topp men gjorde en helomvändning och blev rätt mysig ändå. Trots att det kanske inte verkar så märkvärdigt i detta inlägg så är det definitivt en dag jag kommer komma ihåg en bra tid framåt, för allt var så extremt... skevt. Finns inget annat ord att beskriva det med. Skevt. Men fick i alla fall spendera tid med Ida lol.

Jag orkar inte med människor alls just nu.

De tar så mycket energi.

Speciellt i grupp, det är fan ett helvete.

Allt från ett artigt hej på väg till omklädningsrummet på jobbet till att svara på meddelanden i gruppchatten till att föra en konversation vid middagen.

Det suger all energi ur mig.

Och jag har aldrig tid till att ladda på det igen.

Klart det finns undantag och folk jag känner att jag vill, orkar och måste prata med.

Men det är så jävla många som suger musten ur mig att jag knappt kan ta initiativet att starta en konversation.

Och jag orkar inte det.

Jag är trött.

Motsägelsefullt nog är det enda som stoppar mig från att bli en zombie just människor, hade nog mest legat och stirrat apatiskt upp i taket om det inte vore för att Cammi hajpar Loïc med mig. Han är cool. Tagga debutalbum i vår och inte 18 månaders väntan.

Alltså förlåt men vet inte ens var jag ska börja. Finner inga ord. Loïc Nottet är ett fkn geni. Säger ni något annat behöver jag er inte i mitt liv. Har aldrig känt såhär många känslor på en och samma gång innan, kombinationen av hans röst och hans dans berör mig på så många nivåer och jag vet inte hur jag ska få utlopp för det. Har pratat om denna video med Camilla i över tre timmar, har snackat om den med Anna, har haft tårar rinnande ner för kinden, har haft hjärtklappning, ont i magen, ryst... Känner så mycket på en och samma gång. Jag har väntat i 1,5 år på att hans nästa låt skulle släppas, förväntningarna var skyhöga och ändå är jag såhär överrumplad. Och det är liksom inte fangirling. Det är bara hans musik, koreografi och video som berör. Och det är SÅ JÄVLA COOLT. Jag älskar denna människa, han är så jävla begåvad och genialisk. För det är exakt vad han är - ett fkn geni. Fyfan vad han är cool.

Egentligen borde jag nog sova, för hur lite jag än vill så måste jag ta mig till jobbet imorrn. Men kände att jag faktiskt behövde dela detta. Jag och Ida såg på film ikväll, The Road Within. Den handlar extremt kortfattat om en kille med Tourettes syndrom, en tjej med anorexi och en kille med tvångssyndrom som snor en bil och roadtripar genom Kalifornien (den fick 4 av 5 brittiska pojkband, tackar som frågar). Även om den var depp och behandlade rätt tunga ämnen som kanske inte förtjänas att filmatiseras på ett så pass komiskt sätt som de gjorde, så gillade jag den. För den var liksom depp men på ett hoppfullt sätt. På något sätt förmedlade den att det kan bli bättre. Jag kanske inte har varken Tourettes, anorexi eller tvångssyndrom men det var ändå ett budskap som jag behövde ta in just idag.

Men helt ärligt - soundtracket. Det var perfekt. Och när låten jag bäddat in i detta inlägg kom på... alltså den var helt ultimat. Den ultimata Låten med stort L. De åkte på snirkliga vägar i Yosemite, med så extremt vacker natur överallt runt omkring sig och jag känner bara hur extremt jävla gärna jag också vill göra något sådant. Bila genom Kalifornien med bra vänner och bra roadtripmusik. Det finns så jävla mycket att se och så lite tid, vill inte slösa den tiden på att må dåligt då. Vill se vacker natur i solskenet och vara nära människor som gör mig glad. Jag vet inte vad det var, men just den scenen var så fin och just denna låt i bakgrunden var helt fkn ultimat.

We're so close tonight,

Hope someday we'll get it right.